Antioxidanters roll ska kanske omvärderas

Fria radikaler är aggressiva molekyler som är kapabla att förstöra strukturen i andra molekyler. Till exempel använder kroppen fria radikaler till att klippa sönder stora molekyler och till att uppbygga komplexa proteinstrukturer. Så långt, allt väl. Men ett överflöd av fria radikaler har visat sig kunna skada kroppen på grund av en härskning (oxidation) av vissa molekyler, t.ex LDL-kolesterol, som så blir farligt eftersom det bildar åderförkalkning i härsknad form.
För att bromsa denna skadliga oxidation bildar vi de såkallade antioxidanter. Dessa finns också i vår kost, och i flera kosttillskott. Exempelvis är vitaminerna C och E sådana antioxidanter.
Dock har ett brittiskt foskarlag undersökt de reaktioner som sker i de vita blodkropparna när dessa angriper bakterier. De fann att fria radikaler spelade en roll, men att det därimot var enzymer som de vita blodkropparna använder till att angripa och destruera bakterier.
Man har hittills trott att de vita blodkropparna använde fria radikaler, och man har därför varit försiktig med att använda för stora doser antioxidanter eftersom man menade att detta skulle neutralisera de vita blodkroppars fria radikaler så att de inte kunde kämpa mot bakterier.
Den nya teorin förklarar kanske varför till och med stora doser antioxidanter inte har visat någon hämmande effekt på de vita blodkroppars antibakteriella effekt.
Kvar står nu en lång rad frågor, härunder den vetenskapligt dokumenterade hämmande effekt på förekomsten av cancer och hjärt-kärl sjukdomar.
Det är ingen tvivel om att det kommer att uppstå en förnyad debatt om detta varje gång vi ser ny forskning på detta mycket spännande område. - Också för att meningarna är delade. Men något är teori, något annat praxis.
Vi måste komma ihåg att läkarvetenskapens kunskaper idag är fel.
Det har all vetenskapshistoria lärt oss. Om 100 år kommer våra nuvarande teorier att vara ersatta av nya, och man kommer att le åt den officiella kunskapen av idag.
Vi måste därför hålla tungan rätt i mun och först och främst låta oss ledas av de stora kliniska undersökningar. Så får teorierna senare försöka att förklara dessa resultat.
Litt.: Nature, vol 427;6977:853