I början hann jag inte tänka över hur förfärligt det var. Det skulle bara handlas och det snabbt.
Pernilles matvägran började strax efter att hennes älskade häst blivit tvungen att avlivas. Pernille gick drastiskt ned i vikt och strax efter jul tog hennes pappa Henning henne med till läkaren för en kontrollvägning. Det visade sig att min misstanke var riktig. Pernille hade tappat 10 kg. Jag tvivlade inte på att det fanns en orsak till detta. Om det enbart var sorgen över att ha förlorat hästen eller om det fanns en ännu djupare liggane orsak visste jag inte. Men jag förstod att vi inte skulle klara detta själva.
Jag kontaktade en psykoterapeut, som gudskelov kunde ta emot Pernille meddetsamma.
Omvärldens reaktion
Omvärlden reagerade för mig mycket underligt. "Är det inte hemskt att ditt barn är sjukt?" och "Känner du skuld och skam?" NEJ, var jag tvungen att erkänna. Tanken hade inte fallit mig in. Om jag kände skuld, vad skulle jag i så fall använda den till? Vad jag hade åstadkommit av fel gentemot Pernille, kunde ju inte ändras, men jag kunde ju pröva att göra framtiden bättre. Det tycker jag lyckades bra för oss alla, då psykoterapeuten valde att ta oss allesamman i terapi. Det är det som jag idag kan se var Pernilles räddning. Samtidigt kan det vara en av orsakerna till att Pernille bara två år senare är tillbaka på sin normala vikt. Psykiskt är hon inte helt stabil ännu, men på god väg. Det som är bra är att hon har blivit så medveten, att hon kan se vilka problem hon inte själv kan lösa och löser dem tillsammans med sin terapeut.
Jag har lärt mig, att för att kunna hjälpa Pernille på riktigt var jag tvungen att reda ut mitt eget negativa bagage. Vi har alla ett bagage med hemifrån, som är både bra och dåligt. Jag blev medveten om, att det bagage jag hade med också var det jag hade givit vidare. Med hjälp av terapin kunde jag sätta ord på min barndom, vilket gjorde att jag kunde möta min dotter där hon hade behov för det.
Jag vill uppmana alla föräldrar till barn med anorexi att gå i terapi. Ett barn med anorexi är mycket belastande och tär på hela familjen. Man är konstant på sin vakt.
- Har hon ätit?
- Har hon slängt maten?
- Motionerar hon onormalt?
- Var är hon?
- Kommer jag förlora min dotter?
Hon är hela tiden i ens tankar och ens toleransnivå blir hela tiden satt på prov.
Vi hade inte klarat det utan familjeterapi. Vi hade stor glädje av att lära oss hur vi skulle kunna klara vardagen. Vi lärde oss att stötta varandra på ett nytt sätt. Idag kan vi alla hantera hennes sjukdom.
Att gå i terapi var befriande. Vi fick luft, fann ro och stöd med hjälp av terapin. Vi känner oss inte så ensamma och maktlösa längre. Vi har funnit den hjälp vi behövde i kampen för att få vår dotter att bli frisk.
Om jag på något sätt kan vara till hjälp för andra med liknande problem ställer jag gärna upp. Kontakta mig genom Vitavivas redaktion.
Med vänlig hälsning
Marianne Jensen
