Faraos förbannelse – fejk eller fungus

Bakgrundshistorien
Den engelske Lord Carnarvon hade efter en bilolycka i Tyskland 1901 närmare kronisk dårlig hälsa. Han hade svårt att tåla det kalla, fuktiga engelska klimatet, och tillbringade därför vintrarna i Egypten. Han finansierade också arkeologen Howard Carters ansträngningar för att finna en oupptäckt konungagrav i Konungarnas dal i Egypten, men efter att ha betalat grävarbetet i fem år miste Lord Carnarvon tron på att det skulle lyckas. Ändå lyckades Carter övertala Lord Carnarvon att finansiera ännu en grävningssäsong.
Härefter dröjde det heller inte länge förrän Carter i närheten av Farao Ramses VI´s grav fann början på en stentrappa som förde ner i ett schakt och slutade vid en förseglad dörr.
Lord Carnarvon, som mot sin vana var i London just då, kallades dit för att kunna delta i öppningen av den okända graven och han kom i slutet av november 1922. Den visade sig, som de flesta nu vet, att den innehöll farao Tutankhamons grav och mumie.
Tutankhamon kan knappast ha varit äldre än 18 år då han dog av okända orsaker. Man har tidigare menat att Tutankhamon kunde ha mördats och dog av en lesion i vänster sida av kraniet, troligtvis på bakgrund av intriger vid hovet. Nya scanningar av hans mumie indikerar dock att denna lesion kom efter hans död. Den senaste teorin går ut på att Tutankhamon dog efter att ha fallit från en häst, vilket medförde ett allvarligt lårbensbrott, en avriven knäskål, samt ett öppet sår och en viss blodförlust. Hans död kan därför antingen bero på blodförlust eller infektion menar forskare.
Den 5. april följande år dog Lord Carnarvon 57 år gammal efter tre veckor med hosta och några dagar med feber och kallsvettningar. Denna gick först gick över men blossade snabbt upp igen, varefter lungorne svek. Detta var före antibiotikans tid, men episoden gav näring åt en strid ström av rykten om att Farao hade hämnats för att hans gravfrid blivit störd. Däremot levde Howard Carter ytterligare 16 år, trots att han måste ha stört gravfriden ännu mer än Lord Carnarvon.
Man har gett medierna skulden för allt snack om Faraos förbannelse. Howard Carter hade gett tidningen The Times ensamrätt på historien om utgrävningen och till och med de egyptiska tidningarna nekades därför tillgång till graven. Tidningarna har därför kunnat använda kort sagt vilken som helst sensationell historia som ersättning för ett verkligt reportage från gravplatsen.
Det hävdas att man funnit två utgåvor av Faraos förbannelse. Den första skulle ha blivit funnet av Carter, på golvet i förrummet till gravkammaren, i form av hieroglyfer på en liten lertavla, där texten löd:
”Måtte Döden komma på hastiga vingar till den som stör Faraos frid.” Denna text har knutits till en episod som inträffade kort tid efter den officiella öppningen av gravkammaren. En mygga hade stuckit Lord Carnarvon och senare råkade han skära upp myggbettet när han rakade sig, varefter såret blev inflammerat. Detta inträffade strax innan han dog. Denna lertavla finns emellertid inte registrerad och det hävdas att det är ett rykte som skulle skrämma eventuella plundrare.
Den andra utgåvan av förbannelsen sägs ha hittats i gravkammaren på baksidan av en staty. Här löd texten:
”Jag är den som driver ut gravplundrare med öknens eld. Jag är beskyddare av Tutankhamons grav”. Olika mer eller mindre fantastiska berättelser är knutna till detta. Tex. så fick Carter veta, då han kom hem efter att ha upptäckt graven, att en kobra hade ätit upp hans kanariefågel. Kobran är en symbol för faraonernas konungavärdighet. Men mer därtill: då Carvanon dog slocknade allt ljus i Kairo. Kanske inte så märkligt med hänsyn till kvaliteten på de egyptiska el-installationerna! Det mest fantastiska var emellertid att då Carvanon dog, började familjens hund Susie, 3000 km bort i England, att yla helt omotiverat, varefter den föll död ner. Det sägs vidare att Tutankhamons mumie hade ett ärr på kinden på samma ställe som Lord Carnarvon fick ett myggbett som han senare skar hål på. Det låter ju precis som en Stephen King-roman.
Aspergillus niger
Det förekommer faktiskt endast få rapporter om dödsfall som inträffat kort efter att någon besökt Tutankhamons grav. Taget i betraktning den mängd turister som besöker graven, finns inget statistiskt belägg för någon överdödlighet här. Kandidaturen till titeln Faraos förbannelse tillfaller emellertid med största sannolikhet en diminuitiv svamp vid namn Aspergillus niger. Gravkammaren är faktiskt fyld med kolonier av denna svamp, som ser ut som avflagnad väggmålning. Värmen och fukten från de många turisternas utandingsluft ger svamparna strålande växtbetingelser. Själva mumien har också undersökts på alla håll och kanter, och den är också fyld med svampsporer och bakterier.
Aspergillus är en svampfamilj som inkluderar flera arter, som kan framkalla sjukdom hos människor som i förväg har nedsatt immunförsvar. En del människor är allergiska mot aspergillus-svampsporer, som de andas in. Denna form av allergi är inte ovanlig hos astmatiker.
Personer med skadad lungväv efter tuberkulos eller annan sjukdom kan också smittas med aspergillus-sporer, som växer och genomtränger de mikroskopiska lungalveolerna där utväxlingen av syre och koldioxid sker. Härifrån friger svampkolonierna massor av svampgift till kroppen.
Vid sällsynta tillfällen kan Aspergillus också tränga in i kroppen via ett sår.
Om det finns en förbannelse i den där gravkammaren så är risken att aktivera den högst om man besöker graven i en period då man får immunsuppressiv medicin efter en transplantation, man är försvagad av hiv-virus, strålbehandling, stark hormonbehandling, lider av försvagat immunförsvar av andra orsaker eller om man tar sig för att röra vid de svampeinfekterade väggarna.
De gamla egyptierna hade inte för vana att uttala förbannelser till höger och vänster. Förbannelser var främst förbehållt gudar och faraoner, med hjälp av prästeskapet. De förbannelser som bands till gravanläggningar verkar för övrigt inte ha haft tillräcklig effekt, då praktiskt taget alla egyptiska konungagravar haft besök av gravplundrare – så även Tutankhamons grav. Här verkar plundrarna dock ha blivit tagna på bar gärning.
Faraos förbannelse
En slagkraftig form av förbannelse i det gamla Egypten var ”identitetsdestruktion”. En person vid hovet, som både kunde vara i livet eller död, kunde med hjälp av magiska ritualer riskera att få sin identitet tillintetgjord. Ritualen fölgdes av att man tog bort personens namninskriptioner överallt där den kunde tänkas finnas samt förstörde alla eventuella statyer och andra minnesmärken knutna till personen. Om denna person var eller hade varit farao och stod uppförd på de officiella listorna över Egyptens härskare, skulle denna faraos namn även tas bort från dessa officiella annaler, som om personen i fråga aldrig hade existerat. Personen fick inte omtalas och fick inte mottaga hjälp från andra.
Detta bör i praktiken ha varit en särdeles effektiv form av förbannelse, och de personer som fallit offer för en sådan förbannelse under sin livstid måste verkligen ha mött svår motgång i framtiden. Ändå har man inte lyckats avlägsna alla spår av dessa ”tillintetgjorda” personer. Arkeologer har således varit duktiga på att rekonstruera mycket av dessa personers livsförlopp.
Tutankhamon föll givetvis själv offer för en dylik förbannelse, som i hans fall varade i 3.000 år tills det att Carter upphävde den och gjorde en nästan okänd och mindre betydande pojkfarao till en av de mest kända av alla faraoner. Carter säkrade Tutankhamon den slags odödlighet som är följden av att bli ihågkommen i framtiden, och som var av så avgörande betydelse för de gamla egyptierna.