Farliga metaller

Se bara på problemet med bilarnas katalysatorer, för 11-12 år sen införde vi dessa för att reducera föroreningen. Well, - det har också blivit så, men nu har luftens innehåll av platin/rodium-damm stigit med 15.000 %. Vilken långtidsverkan det kommer att ha på vår hälsa är alldeles odokumenterat.
Vi kan underhålla oss med många lustigheter men som har det tragiska inslaget av att det ofta medför sjukdom och invaliditet hos svaga individer.
Du kanske kan riskera att slänga även det minsta kvicksilverhaltiga batteri i soppåsen. Vilken förorenig det skulle bli!
Nå, då får du istället äta upp batteriet.
Våra kloka hälsovårdsstyrelser har nämligen full tro på att det 37 grader varma enzymbad i munnen har en slags beskyddande effekt mot kvicksilvret, så att det är ganska ofarligt i munnen, där många av oss har flera tusen gånger så stor mängd kvicksilver, som i tidigare nämnda batteri.
Därav mitt förslag att vi i framtiden bara löser våra sopproblem genom att äta upp dem.
I våra officiella hälsovårdsstyrelsers senaste broschyr med råd till gravida, ges rådet att komma ihåg att gå till tandläkaren under graviditeten. Vi vet från djurförsök kvicksilvrets blixtsnabba väg från tänder till moderkaka och härifrån till fostrets hjärna.
Mitt råd till gravida är: Gå aldrig till tandläkaren under graviditeten. Vänta!
Kvicksilvrets exakta roll är ännu dunkel och otillräckligt utredd, det enda vi vet är att det är ett dödligt gift.
Men kvicksilver är ju näppeligen den enda metall som kan skada oss. Låt oss därför ta en närmare titt på en metall som vi tror är sund och bra för oss: järn. Dess mekanism är mycket mer utredd men har många likheter med det farliga kvicksilvret.
Järn är kanske inte så sunt som vi tror. Det kan faktiskt vara ytterst farligt om det samlas upp i kroppen.
Järn är en metall. Ett grundämne som ingår i en rad livsviktiga processer i kroppen, mest känd som den centrala delen av hemoglobinmolekylen, där den är den syre-bindande faktorn i de röda blodkropparna.
En typisk följd av järnbrist är då blodbrist, utmätt som lågt hemoglobinvärde. Därför är det ganska vanligt att folk som är trötta, bleka, eller som fått konstaterat blodbrist hos sin läkare, äter järntillskott.
Men även om järnbrist kan medföra blodbrist är det absolut inte säkert att man skall ha järntillskott för att man har blodbrist! Blodbrist kan nämligen också bero på brist av andra faktorer än järn; ämnen vars upptag blockeras om det är för mycket järn i kroppen.
Det är därför helt nödvändigt att hitta orsaken till blodbristen innan man börjar ta järn, annars riskerar man att överfylla sina järndepåer, och då kan man på allvar börja få problem.
Järn är en av de mest potenta katalysatorer för bildningen av fria radikaler i kroppen.
Om cellerna mår dåligt (skador på cellmembran och mitokondrier), och inte riktigt kan använda det upptagna syret till energibildning (fosforylering av AMP, ADP till ATP), så kommer all det oanvända syret kunna ombildas till fria radikaler om det finns tillträckligt med järn!
Dessa fria radikaler är en väsentlig medverkande orsak till allvarliga sjukdomar som tex. cancer, åderförkalkning och blodproppar.
Därför har det intresserat forskare att kunna visa att för mycket järn i kroppen också leder till större risker för dess sjukdomar.
Redan 1981 påvisade en undersökning att det fanns ett samband mellan storleken av järn-depåerna hos kvinnor och män, och storleken på deras risk för hjärtsjukdomar (1). Ett par år senare kunde man visa att blodgivare levde längre än andra (2), och senare har man visat på ofta förekommande bakteriella infektioner (3) och oftare förekomst av cancer (4) hos folk med stora järn-depåer.
Järn är speciellt skadligt i förhållande till hjärtat, där man har kunnat förbättra hjärtmuskelns funktion och minska skadan efter blodpropp genom att - just ta bort järn (5). Den senaste undersökningen (6) kommer ifrån Kuopio-universitetet i Finland, och är gjord av prof. Salonen och hans stab.
De undersökte 1.931 män 42-60-år i perioden 1984-89 och kom fram till att stora järn-depåer var den nästvanligaste riskfaktor för blodpropp i hjärtat, - bar förbigånget av tobaksrökning.
Det var ju interessant i en tid där riskprofilering ofta tar utgångspunkt i blodets kolesterolvärden.
Undersökningen visade att följande faktorer ökar risken för blodpropp i hjärtat. Faktorerna är nämnda i statistiskt störst ordning.
1: Tobaksrökning - 2: Stora järndepåer (S-Ferritin > 200mg/l) - 3: Dålig kondition - 4: Lågt HDL-Kolesterol - 5: Arbets-EKG med tecken på syrebrist i hjärtat - 6: Högt hemoglobinvärde - 7: För många vita blodkroppar - 8: Högt systoliskt BT - 9: Högt S-koppar - 10: Diabetes - 17: Högt LDL-Kolesterol - utan signifikant riskökning.
Undersökningen visade således ingen hjärtrisk genom ett högt kolesteroltal men den visade hög hjärtrisk, om det samtidigt med ett högt LDL-kolesterol också fanns stora järn-depåer.
Undersökningen tycks bekräfta tidigare undersökningar om att järn har en mycket central roll i utvecklingen av hjärt/kärl-sjukdomar.
Om man vill förebygga hjärt/kärl-sjukdomar pekar det på att det är viktigare att kontrollera sin järndepå genom att ta ett blodprov (S-Ferritin), än det
är att kontrollera sitt kolesterol.
Läkarna kanske inte var så dumma ändå på medeltiden då de var tursamma att bota folk genom åderlåtning, då man ju tappar patienten på en portion blod och därigenom befriar kroppen från en del järn.
I dag gör man det lite mera skonsamt, men också mer effektivt, när man med den såkallade EDTA-behandlingen tar bort skadligt järn. Det är dokumenterat att man härmed kan ta bort en väsentlig katalysator för bildning av de fria radikalerna och öka effektiviteten av de molekyler som bryter ner de skadliga fria radikalerna (7), liksom hjärtcellernas energiproduktion normaliseras (8).
En sådan retablering av cellernas normala energiproduktion och reaktionsmönster är en förutsättning för att få kroppen i stånd till att bota sig själv. Man taler om en "ortomolekylär" behandlingsform, eller mera populärt kan man tala om "cellulär ekologi".
En modell av sjukdomsbehandling som givetvis blir mer vanlig i det 21. århundradet. -Ja kanske tom accepterad i framtiden. Denna kroppsvänliga behandlingsform siktar primärt mot att ta bort de molekyler som aktivt skadar våra celler.
Föroreningen med toxiska gifter blir mer och mer raffinerad och överskottsjärn är definitivt inte det enda ämne som skadar oss - men kanske ett av de viktigatse att bli av med efter det allra farligaste: Kvicksilver.
Litteratur:
1: Lancet 1981;(8233):1293-94.
2: Vox Sangv 1983;45:398-99.
3: Brit Med J 1988;297:1210.
4: N Eng J Med 1988;319:1047-52.
5: Circulation 1987;76/4:906-15.
6: Circulation 1992;86/3:803-11.
7: Biochem J 1987;243:709-714.
8: J Molecular Cell Cardiol 1977;9:897-908