Från ADT till ODI och ett bättre doseringsgrundlag

Dessa rekommenderade doseringar är dock klart otillräckliga när det gäller att hålla ett flertal eller alla friska och välfungerande, och är totalt onytti­ga och hopplöst irrelevan­ta, när det handlar om egentlig behandling av bristsymtom och sjukdomar.
Trot detta är det efter myndigheternas diktat RDI som uppträder som standard på de etiketter som vitaminer och mi­neraler ska förses med, och all annan mer nyanserad och effektiv konsument­vägledning på dessa etiketter har samtidigt totalt uteslutits efter diktat från samma myndigheter.
Man kunde lätt få intrycket att de såkallade hälsomyndigheterna med dessa regler satser på att befolkningens hälsotillstånd inte for iväg och förbättrades spontant och explosivt genom in­tag av större mängder vitaminer og mineraler, vilket vore en mycket realistisk möjlighet om marknaden befriades från sina olika tvångströjor.
RDI och dess förbild, det amerikanska RDA, är en sådan tvångströja som behandlare och patienter över hela världen i många år har lidit under. Inget under att man internt i fackkretsar har försökt skapa egna standarder, som på err mer realistiskt sätt ger uttryck för genom­snittliga doseringar av en storlek som får mottagaren att på alla plan - biokemiskt, fysiskt, mentalt, sexuellt - fungera bäst möjligt även under stress och med rimliga marginaler, i stället för en bistånds­dosering som ofta knappt håller kroppen igång.
1990 försökte två amerikanska kostterapeuter införa be­greppet ODA - en förkortning av Optimal Daily Allowance som ett progressivt alternativ till den kliniskt obrukbara ADT. (1). Vi kunde - i linje med RDA = RDI - översätta ODA till Optimalt Dagligt Intag och förkorta det ODI.
Värdena i ODI svarar i stort till vad andra avan­cerade kostex­perter genom de senaste tjugo åren arbetat med och i allmänhet kunnat enas om. Det vill alltså säga att dessa värden är kliniskt testade, och att kompetent fackfolk kan bekräfta att det är försvarligt och effektivt att ge B-vitaminer i dagliga doser av denna storleksordning.
Detta förhållande är väsentligt, och bör verka betryggande för alla dem som trots oomtvistliga vetenskapliga vittnesbörder om B-vitaminernas ofarlighet fortfarande låter sig begränsas av den läkarkonventionella och myndig­hetsstyrda skrämselkampanjerna mot kosttillskott.
Här är det väsentligt för medborgaren, konsumenten, patienten, behand­laren att få vissa saker ordentligt satt på plats en gång för alla, och för­se sig med de data som kan rusta en mot de såkallade hälsomyndig­heternas oansvariga ordklyveri.
För att kunna värdera nutrienterna måste vi sätta dem i deras rätta sam­man­hang. Och först och främst måste vi komma ihåg att detta är substanser som vår organism genom årtusendens utveckling har använt och han­terat. De är alltså inte kroppsfrämmande, utan en invand del av vår inre ekologi.
Låt oss gå direkt på kärnan och ställa frågan klart och o­tvety­digt: Hur farliga är vitaminer och andra nutrienter i verkligt stora doser? Hur väl tolererar kroppen vitaminer? Jämfört med till exempel mediciner?
Svaret är att de allra flesta vitaminer överhuvudtaget inte är farliga ens i doser på flera hundra procent av RDI. Om vi så ska gå på detaljer och snacka om den ytterst begränsade risken med några få av dem, så rör det sig helt klart inte alls om någon av B-vitaminerna, utan om svår överdosering av D-vitamin och A-vitamin samt vissa mineraler, som till exempel koppar.
Den amerikanske experten och ledande forskaren Dr. Richard A. Passwater har under en mansålder varit en av världens ledande auktoriteter på detta område. Han säger bland annat: "Vitamin- och mineral­tillskott har använts i 50 år och har historiskt visat sig vara säkrare än någon annan form av livsme­del eller läkemedel. Ja, de männi­soer som dör av att kvävas av en varmkorv eller av allergiska reaktio­ner på jordnötter är betydligt fler än dem som bara har fått biverkningar av att äta kosttillskott. - I de 50 år vitamin­kosttillskott har existerat i USA, har det inte förekommit ett enda dödsfall bland den vuxna befolkningen, orsakat av vitaminer. Men under samma period har alla följande livsmedel orsakat fall av död och invaliditet. Det gäller jordgubbar, rabarber, jordnötter, skaldjur, vissa bönor samt svinkött som inte tillretts tillräck­ligt. Det har heller aldrig rapporterats dödsfall ens bland barn som satt i sig ett helt glas vitami­ner."(2)
Varifrån stammar då myten om de fruktansvärt farliga vitaminerna?
Passwater och många med honom har aldrig haft svårt att spåra orsaken. Det amerikanska FDA - Food and Drug Administrati­on, har sedan 1960 konstant och särdeles berättigat beskylts för korrupt½ion och för att främja storkapitalets och speciellt medicinalindustrins intressen, på bekostnad av det amerikanska folkets hälsa.
Det började med en FDA pamflett 1974, som varnar mot farorna med att inta stora mängder vitaminer. Trods att det påvisades att det rörde sig om en grov förvanskning av en rapport med rakt motsatt konklusion, gjorde FDA inget för att dra tillbaks sina varningar. Den amerikanska läkarföreningen och dess medlemmer fortsatte "den officiella linjen", trots att den helt klart var ovetenskaplig och ohållbar, och att det inte fanns någon täckning för dessa "varningar".
Skrämselkampanjen lyckades så väl att några självmordskandidater faktiskt försökte begå självmord med hjälp av vitaminer - så att säga på FDA's rekommendation! Det lyckades - givetvis - inte!
Men lagt kort ligger! Den totala bristen på vetenskaplig dokumen­tation bakom de officiella "varningarna" fick offentligheten att kräva bevis. FDA blev tvungna att etablera en databas av anmälningar om de fruktansvärda effekterna av vitaminer o. dyl. från lakare och sjukhus över hela USA.
Men tre år senare hade en rungande tystnad sänkt sig över hela före­taget, och det var omöjligt att få fram upplysningar om vad den famösa databasen innehåll av "livsfarliga" upplysningar. Dock lyckades Pass­water, genom att använda sig av den amerikanska Lag nr. 552 om Offentlighet i Förvaltningen, skaffa sig tillgång till all den dokumen­tation, som på allvar skulle ha övertygat USA's medborgare om faran med vitami­ner, mineraler och örter. Vid en noggrann genomgång av det samlade materialet som skulle dokumentera att nutrienter var invol­verade i dödsfall, in­validisering och andra skador fann man - absolut INGENTING!
Och varför ska vi nu intressera oss för vad som förgick i den fjärran och delvis korrumperade amerikanska sjukvården?
Jo, därför att den officiella såkallade vetenskapliga linjen här hemma alltid slaviskt och okritikskt har följt den officiella amerikan­ska. Den senaste mediede­batten har in absurdum dokumente­tat "experters" tanklösa efterapningar av helt odokumen­terade påståenden.
Låt oss därför se fakta i vitögat:
Alla substanser - även vatten och salt - kan vara farliga i helt abnormt stora mängder. Vitaminer och mineraler är emellertid långt mindre farliga än livsmedel och avgjort oändligt mindre farliga än me­diciner, berusningsmedel och stimulantia samt tillsatsämnen, kon­serverings­medel, färgämnen och sötningsmedel, som vi för övrigt helt utan betänkande proppas med till råge, med välsignelse från just de samma såkallade myndigheter som varmar oss mot nutrienterna. Kort och gott: Vita­miner, mineraler och andra nutrien­ter är något av det minst farliga som finns!
Vi kan således tryggt acceptera ODI, med det förbehåll att vi samtidigt fortfarande bör minnas att även den bästa ODI självklart endast ger några genomsnittsvärd­en, och att individuella behov kan variera enormt och därför fortfarande ska tas i betraktning.
Dessa individuella behov kan vara medfödda eller orsakade av sjukdom, bristsymtom, ålder, stress, biokemiska blockeringar och andra faktorer. Då dessa behov kan vara extremt höga, behövs det i behandlingen av sådanna fall ofta värdeen långt högre än ODI. Det är här som de terapeuti­ska megadoserna kommer in i bilden, och därmed svaret på frågan: "Hur högt kan man gå, när det gäller har enskild nutrient?" I artiklen: ”Vitaminer och kosttillskott - är nödvändiga” anges tabellen över RDI och ODI tillsammans med de terapeutiska doserin­garna. Dessa sista är sammanställda utifrån en lång rad data och representerar vad avancerade alternati­va behandlare idag anser vara försvar­ligt vid sjukdomsbe­handling.
(1) Lieberman, Shari & Bruning, Nancy: The Real Vitamin & Mineral Book - Going beyond the RDA for Optimum Health; Avery Publ. Group; 1990, ISBN0-89529-449-4
(2) Passwater, Richard A: The New Super Nutrition; Pocket Books, Simon & Schuster, 1991; ISBN 0671-70071-5.