Genteknologi

Från flera håll hävdas det att genmanipulation egentligen är samma sak som det som föregår spontant i naturen, och att det inte skiljer sig från den förädling man i åratal använt sig av. Genteknologin ökar bara tempot radikalt. För en ny sockerrova tar det till exempel 15-20 år att utveckla en ny sort med traditionella förädlingsmetoder. Med genmanipulation tar det 5-6 år.
I naturen och vid traditionell förädling sker blandningen av de ärftliga egenskaperna med få undantag bara mellan artsfränder. D.v.s att höns kryssas med höns, människor med människor och potatis med potatis. I åratal, ja ända sedan människan började bruka jorden, har vi bland naturens egna genblandninger valt ut de växter som hade de egenskaper vi föredrog. Det kunde vara fröer, bättre smakande bär, eller bara växter som inte åts av insekter, svamp eller andra växtätare.
De genmanipulerade växterna skiljer sig i huvudsak från de traditionellt förädlade i att de har förändringar i sammansättningen av deras naturliga arvsmaterial. Genteknologin gör det möjligt att överföra gener mellan fullständigt obesläktade organismer - tvärs över artsgränser. T.ex. har tomater fått flundregener, kor människogener, kokosnötsgener har satts in i raps, och gener från skorpion har flyttat över i virus. Så blot av den anledningen är genmanipulerade organismer vitt skilda och gränsöverskridande i förhållande till vad som fortgår i naturen och i den traditionella förädlingen.
Hur manipulerar man?
Man tar en gen, klipper ut den ur DNA't och klistrar in den i ett cirkelformat DNA, ett såkallat plasmid, som man sätter in i växten. Växten tar upp den nya genen som var det dens egen, och blir därmed t.ex. resistent mot ett ogräsbekämpningsmedel. Så i grund och botten är det rätt simpelt, men i praktiken är det långt mer komplicerat.
De tre nödvändiga generna
Normalt sätter man in minst tre olika gener i en växt. Naturligtvis den önskade egenskapen, som kan vara resistens mot ett ogräsbekämpningsmedel. DenNA resistens har man t.ex. funnit i petunia. Därnäst behöver man minst två markörer. Här har man hittills ofta använt antibiotikaresistens som t.ex. en kanamycinresistent gen från en bakterie. Som den andra markören kan man exempelvis välja en egenskap som kan kontrolleras i mikroskop. Det kan vara GUS-genen (glucuronidas) från colibakterien. De växtceller som innehåller GUS-genen färgas blå och kan därför skiljas från de övriga cellerna i mikroskopet.
De tre gener, en ogräsbekämpningsmedel-resistens-gen från en växt, en antibiotika-resistens-gen från en jordbakterie och en GUS-gen från colibakterien, ska nu sättas över i en växt. Nu visar det sig att växterna blivit tämligen annorlunda.
De två-groddbladiga
De flesta av våra ogräsarter, blomster och grödor kallas antingen en- eller två-groddbladiga, allt efter antal groddblad. De två-groddbladiga är lättast att sätta in nya gener i. Det är växter som rovor, tomater, bönor och potatis.
De genmanipuleras genom att man använder bakterien Agrobacterium tumefaciens. Den innehåller ett plasmid, som innehåller gener som ger den förmågan att överföra ett stycke DNA från sitt eget plasmid in i växtcellerna. Här integreras det på ett slumpartat ställe på en av växtens kromosomer.
I detta Agrobakterie plasmid sätts nu de tre önskade generna in. Det sker genom att man "klipper" DNA'et med såkallade restriktionsenzymer och "klistrar" ihop stumparna igen med hjälp av ett såkallat ligas-enzym.
Små vävnadsstycken från växten infekteras med den genmanipulerade Agrobakterien, så att de tre generna sätts in i växten. Härefter återskapar man "helt enkelt" växten utifrån de små vävnadsstyckena.
De en-groddbladiga
Agrobakterie-metoden fungerar inte på en-groddbladinga växter, då bakterien inte kan infektera denna sorts växter. Det är annars hos de en-groddbladiga som det skulla finnas riktigt mycket pengar att tjäna, eftersom vi här finner en hel rad av de viktigaste lantbruksgrödorna som vete, korn, havre, råg, ris och majs.
Här får man ta till andra metoder. Man har utvecklat flera metoder, men alla måste införa generna i cellerna. I en av de tidigaste teknikerna "klistrar" man fast de tre generna på guldpartiklar, som darefter helt bokstavligt skjuts in i växtcellerna.
Från cell till planta
När de tre generna sats in i en växtcell ska man härefter återskapa en hel planta. Men före det väljer man ut de celler som blivit genmanipulerade. Först odlar man cellerna i antibiotika. De celler som saknar antibiotika-resistens-genen dör. Därefter tittar man efter de färgade cellerna i mikroskop. De celler som både har antibiotika-resistens-genen och GUS-genen odlas nu med hjälp av plantväxt-hormoner till en hel och nu högst sannolikt också herbicidresistent planta.
Riskbedömninging
Det är inte säkert att de främmande gener man satt in fungerar som man räknar med, då genernas aktivitet och verkningssätt beror på var de hamnat i cellens kromosomer. Om de insatta generna inte uppför sig som förväntat, eller om de stör aktiviteten hos de övriga generna, talar man om "sidoeffekter". Kanske upptäcker man inte dessa sidoeffekter, varken i laboratoriet eller under de senare testen under mer naturliga förhållanden, utan först efter längre tid eller kanske först efter flera generationers "testning".
Sockerrovan från (det danska sockerföretaget) Danisco är ett exempel på hur fint Round-up resistensen fungerar i laboratoriet, medan den inte alls funkade under åkerförhållanden. Naturligtvis kan man aldrig vid en riskbedömning få garanti för att alla de oönskade sidoeffekterna har upptäckts och avlägsnats. Det kommer alltid finnas viss risk kvar.
En av de tidigt genmanipulerade sojabönearterna utvecklades genom att man inympade gener från paranöten. Man tvangs ta bort sojabönan från marknaden då den visade sig framkalla allergiska reaktioner.
Vi ska inte inbilla oss att vi någonsin kan bli så duktiga på att riskbedömma att vi känner till alla tänkbara situationer. Det kommer alltid finnas en risk. Frågan är om vi är villiga att löpa dessa okända risker för att uppnå de "fördelar" genmanipulation kan ge.
Världsåskådning
Olika åsikter i genteknologidebatten beror i grunden på att vi har olika värderingar och etiska krav. Många forskare, det konventionella lantbruket och livsmedelsindustrin betraktar genmanipulation som ett stort steg i riktning mot ett livskraftigt lantbruk.
Med en större helhetssyn är det omöjligt att dela en sådan uppfattning. Genmanipulation såväl som användning av pesticider, växtfrämjare och stråförkortare är fyra sidor av samma sak. Allt är symtombehandling, som varken löser eller leder till lösning på orsakerna till problemen. Flavr Savr tomaten som inte blir mjuk är bara ett exempel. I flavr savr tomaten har man satt in en gen som blockerar bildandet av ett enzym, polygalakturonase (PG), med det resultat att tomaten inte blir mjuk. PG-enzymet bryter totalt ner cellväggarna under mogningen. Därför kan tomaten, när bildandet av detta enzym blockeras, sitta kvar på plantan och mogna färdigt. Smagen, alltså "flavouren", räddas, och tomaten når fram till konsumenten innan mosigheten sätter in.
Det bör noteras att tomater blir mosiga just därför att de odlas intensivt på rockwool, som är ett inaktivt växtmedium, med mycket gördsel och vatten. Tomaterna plockas ofta gröna, så de är fasta nog att tåla transporten. Därefter mognas de genom att man gasar dem med etylen. Detta gör att tomaterna blir röda, men de utvecklar inga mogningsämnen. Förutom PG-blockaden. Om tomaten också har en bakterie-gen, en markör-gen, som gör tomaten immun mot två antibiotika: kanamycin och neomycin.
I ett mer livskraftigt sammanhang, handlar det om att undvika att problemen uppstår. Orsakerna till sjukdomar och angrepp av skadedjur är obalanser som uppstår om man t.ex. odlar samma gröda, exempelvis vete efter vete, år efter år. Det ger sjukdomar och skadedjur stora möjligheter.
Ett rikligt användande av gödning får samtidigt växterna att växa snabbt och grödan blir därmed mer mottaglig mot sjukdomsangrepp, med giftbesprutning som följd. Förutsättningen för sunda grödor uppnås varken med gift eller genmanipulation, utan bl.a. genom en sund och levande jord, sunda arter och ett gott sädskifte. I ett ekologisk sammanhang försöker man förstå de komplexa regelmässigheterna i naturen och försöker samarbeta med dem, framför att negligera dem.
Det finns andra och mer livskraftiga vägar än genmanipulation för att lösa t.ex. de stora svält-problemen i tredje världen, för att undgå eller minimera förlust av lantbruksgrödor orsakat av skadedjur och ogräs och för att "lösa" problemet, att det existerar obotliga sjukdomar.