Hjärntvätt

Rasmus är fem år och är rädd för att äta kyckling. Anna är sex år och är rädd för att sitta på en offentlig toalett. Markus är sju år och är rädd för att få AIDS. Emma är åtta år och är rädd för att bli våldtagen.
Alla dessa namn är uppdiktade, men deras symtom är en del av det dagliga barnpsykiatriska arbetet.
Alla dessa barn har något gemensamt - de har inget fel, utom att deras psykologiska minimiålder har överskridits.
Vi känner till den kriminella och den sexuella minimiåldern. Många talar också om den ekonomiska minimiåldern (hur gammal ska man vara innan man kan köpa på avbetalning) eller om den politiska minimiåldern (hur gammal ska man vara innan man kan bli vald till riksdagen). Eller när man blir myndig. Alla lagfasta regler, som är relaterade till en bestämd ålder och om den gemensamma grundidén är en uppfattning av att ålder och mogenhet hänger ihop med frihet och självständighet. Typiskt för dessa vidtagna gränser är att de fortfarande justeras och ändras. Således - och karaktäristiskt - har den sexuella minimiåldern blivit ändrad/sänkt i flera omgångar.
DETTA kulturella fenomen beror bl a dels på en mer liberal hållning hos allmänheten och dels en övertygelse om att den moderna människan mognar snabbare och tidigare.
Samhällsutvecklingen är präglad av en tendens till att låta barn och unga ta större ansvar i en ännu yngre ålder. Vi är stolta för våra barn och unga, när de - så tidigt som möjligt - är oberoende och frigjorda. Den hela "insatsen" för barn och unga (uppfostran i hemmet, pedagogiken på daginstitutionerna, undervisningen i skolan och stimulans på fritiden) har ett centralt mål, nämligen att så snabbt som möjligt skapa så många självständigt tänkande personer som möjligt.
De stigande förväntningarna och kraven kan skapa problem och medverkar till polarisering och marginalisering. Därtill kommer en ny joker i det kulturella spelet - mediavärlden, som är i en explosiv och hejdlös utveckling. Resultatet har blivit att den psykologiska minimiåldern sänks på gott och ont.
HUR KAN man definiera den psykologiska minimiåldern? Den är sammansatt och mycket beroende av det enskilda barnets kön, ålder, rörelser, känslomässighet, familj, miljö och kultur. Samtidigt är den också betingad av mer allmänna utvecklingspsykologiska aspekter. Inom det neuropsykologiska fältet är det möjligt att bilda ett begrepp om barns möjlighet för att bearbeta olika impulser och stimuli vid de olika åldrarna. Utvecklingspsykologiskt arbetar man bl a med barns förmåga till att skilja på fantasi och verklighet.
Man tar hela tiden ställning till vad barn kan förstå, tåla, klara, bearbeta och integrera. Det låter så vackert, men problemet är att diskussionen kring gränsdragningen med hänsyn till den psykologiska minimiåldern har gått i överdrift. De vuxnas ideal (om öppenhet och frihet) och ambitioner (vetenskap och utveckling) dras för tidigt ner över huvudet på många barn. Information, stimulans och undervisning välter auditivt och visuellt ner över barnen i dagliga mänger.
DENNA DAGLIGA hjärntvätt är ofta onyanserad och ofiltrerad och allt för många barn blir överväldigade. När den hela kulturella stimulansen är så enorm, konstant och fritt tillgänglig som den har blivit, kommer den med tiden att missa sitt mål och ett antal barn kommer att bli störda eller hämmade i sin utveckling. Det kommer i praktiken att mynna ut i fler otrygga och ångestfyllda barn. Inte överraskade kommer dessa speciellt att vara präglade av sexuella och/eller aggressiva element, eftersom dessa tränger sig på in- och utifrån.
"Valet" av psykiska symtom har alltid varit betingat av den gällande tidsperioden. Just nu är det samhällets sätt - eller brist på - att förvalta aggression och sex på som vållar svårigheter för ett stigande antal barn och unga. Öppenhet kring dessa ämnen har blivit en dygd, som medför överstimulans och överdrivningar utan den nödvändiga psykologiska och sociala bromsmekanismen.
Goda avsikter om att sprida vetskap och information har blivit missförstådda. Man tar inte tillräcklig hänsyn till barns biologiska och psykiska mognad så att de kan klara att smälta all den kulturella föda som man fodrar dem med. De får bokstavligen illamående och kräkningar över allt som kastas på dem. Det skapar ett stort avstånd mellan barns intellektuella kapacitet och deras känslomässiga resurser. Deras förståelse och ordförråd passar inte ihop med deras känslor och intryck. De blir splittrade och ensamma.
Nutidsbarn befinner sig mitt i en virvelstorm av stimuli och krav, som gör det svårt för dem att hitta sin könsidentifikation, sexualitet och aggressivitet utan att i förtvivlan och desperation gripa till psykiska symtom och olämpliga reaktioner. I barn- och ungdomspsykiatriska arbetsgrupper diskuteras frågan om att antalet barn och unga med psykiska problem är stigande. En annan fråga är lika avgörande, nämligen om arten av de psykiska symtomen hos barn och unga har ändrat sig. I båda fallen är svaret ja och förklaringarna är många, men en av dem är den hela tiden ackumulerande sänkningen av den psykologiska minimiåldern. Vi har inte stora problem med att förklara, försvara och acceptera när vi stiftar lagar om att barn inte får det ena eller det andra före en viss ålder (också när det rör sig om böcker, film m m).
Det är också på tiden att det skapas debatt om när barn kommer över den psykologiska minimiåldern eller när de vuxna överskrider den: inte för att stifta lagar, utan för att upplysa, inte för att censurera, utan för att vara mer kritisk, inte för att undertrycka, utan för att förebygga.
* * *
Gideon Zlotnik
Tidigare administrerande överläkare vid Barn- och ungdomspsykiatri avd Q, Amtsjukhuset i Glostrup, Danmark, numera pensionär.
Artikeln har tidigare varit i det Danska dagbladet Politiken. Tack till Gideon Zlotnik för rätten till att återge den här.