Hur är det egentligen att ha cancer?

Efter en tre veckors cancerkur på det alternativa, holistiska sjukhuset Santa Monica i Polen, märker jag att de medel och metoder man använder sig av där borde bli mer allmänna, så att cancerpatienter får möjligheten att välja en effektiv och biverkningsfri behandling.
Kuren var en enastående, positiv upplevelse. Man kände på sig att hela personalen, från rengöringsdamer till läkare, alla var till patienternas förfogande oberoende av tid på dygnet. Ingen var stressad, för de såg resultat av sina arbetsinsater.
En erfaren, dansk sjuksköterska som var med som ledsagare för sin man, var imponerad av de polska sjuksöterskornas kvalifikationer.
Maten var ett kapitel för sig, företrädesvis vegetarisk, dock med fisk och rätter med vitt kött. Kände man till något om näring, kunde man se hur varje rätt var tillverkad av råvaror som antingen förstärkte immunsystemet eller hade cancerhämmande egenskaper, endel bådadera.
Man poängterade hur viktigt det är för cancerpatienter med rätt näring - och utrensning - och vi fick bevis på att hälsosam mat också kan vara välsmakande. Här vore det otänkbart med licitation av matlagningen - rätt näring är av väsentlig betydelse för hälsan, det räcker inte att magsäcken bara blir fylld med vad som helst.
Patienterna av vilka flera var "dödsdömda" enligt sina läkare, kunde i stort sätt delas upp i två kategorier:
Den ena bestod av dem som tillitsfullt följde sina läkares förslag och ordineringar. De var de utsvultna, de som saknade ett bröst eller två, de kastrerade, de skalliga och de som saknade ett eller flera organ, helt eller delvis.
Till den andra kategorin hörde inte så många. Det var vi som hade den inställningen att cancer är en allför allvarlig sak att överlämna till läkarna allena. Därför hade vi en bättre kondition, vi var i bättre näringstillstånd, vår matsmältning var i skick och vi hade våra organ i välbehåll. Fastän det fanns lite cancer här och där så kunde man tillfriskna och inte ta skada av den.
1950 blev det registrerat 9086 nya cancerfall i Danmark, men år 2000 hade antalet stigit till 27200 nya fall, och omkring hälften av patienterna dör -"av sin egen sjukdom" - visar statistiken. Det är ett rysligt dåligt resultat med tanke på hur många miljarder som är använt på forskning och vad cancerbehandling kostar samhället - det kan inte den danska befolkningen förtjäna.
Är dessa konventionella behandlingar rationella och effektiva - utvecklingen tyder på att så inte är fallet. Kanske man noggrannare borde undersöka om patienterna faktiskt dör av sina sjukdomar - eller dör de av de försvagningar och de skador som utgör biverkningar vid de konventionella behandlingarna?
Många avlider helt enkelt p.g.a. att de är undernärda.
Det sistnämnda kan man undra över då man ser på de smärtstillande åtgärderna patienterna utsätts för. Alla smärtstillande mediciner är giftämnen som skadar immunsystemet, överbelastar njur och lever och nedbryter tarmbakteriefloran. Det är ju inte på skämt som Vår Herre har bestämt att vi alla skall gå omkring med 2-3 kg bakterier och svampar i vårt matsmältningsystem. De är nödvändiga för att maten skall kunna brytas ner och upptas i blodet som för näringsämnena vidare ut till varenda cell i kroppen.
Förutom att de producerar vissa nödvändiga vitaminer, så deltar tarmbakteriefloran också i bildningen av matsmältningsenzymer, så man skall uppskatta sina bakterier.
Då smärtorna förstärks och man övergår till morfin och andra starka saker går det helt på tok. Morfin besätter nämligen opiatreceptorerna som finns i hjärnan och matsmältningskanalen som en del av det limbiska nervsystemet.
Då morfin fångas upp av hjärnans receptorer minskar smärtorna, vilket naturligvis är bra, men det morfin som binder sig till receptorerna i tarmarna biverkar till att tarmrörelserna, peristaltiken, upphör och det uppstår förstoppning. Det är just den här mekanismen läkare utnyttjar då de ordinerar opiumdroppar mot akut diarré.
I en dansk artikel om smärtlindring för ett par år sedan framhävde man att nackdelen med stora mängder morfin är, att livsviktiga funktioner försvagas.
En cancerpatient som ofta saknar aptit och som dessutom lider av förstoppning, kommer snabbt att bli utsvulten och mista sin motståndskraft - och så kan döden inträffa på grund av det.
En dansk cancerbekämpnings organisation "Kræftens Bekæmpelse" har utgivit en broschyr, "Kræft i blærehals-kirtlen" (sv. Cancer i blåskörteln) i vilken man kan läsa på s. 14: "Det finns ingen grund till att hålla tillbaka med medicin mot smärtor. Det är viktigt att man avlägsnar smärtorna." Det är nog en olycklig förenkling.
Jag hoppas att denna berättelse om mina upplevelser skall uppmuntra folk att ta eget ansvar för sin hälsa.
Vad gäller mitt eget vidkommande, hade jag för åratal sedan kommit på det klara med hur jag skulle reagera om jag fick cancer. De traditionella behandlingarna, operation, strålning och kemo, var inte för mig.
Operation ville jag inte gå med på eftersom den är för belastande för patienten och jag för övrigt inte vill undvara något av mig själv. Om cancer skall borttas operativt är kirurgen tvungen att skära sig fram igenom normal vävnad och då tumören opereras bort tar man, för att säkra sig om att "få allt med", också med endel av de friska vävnaderna omkring. Alltså - nej tack!
Strålning och kemo har för avsikt att döda cancercellerna, men samtidigt ödelägger de normala, friska celler och organ. Om det förkommer en utbredd cancer hos patienten, primär tumör plus metastatser och behandlingen lyckas, alltså så att cancercellerna dör, skall organismen avlägsna all död, giftig vävnad. Det kommer en cancerpatients immunsystem alltid att ha svårt att göra eftersom den redan är överbelastad med kampen mot cancern. Det är ju inte ovanligt att man därefter ser att patienten gått miste om hår och skägg, att de blivit impotenta och lider av inkontinens, saknar ämnen som kontrollerar avföring och vattenledning. Värst är det om funktionen i de normala blodbildande vävnaderna i benmärgen skadas, så att det inte bildas nya blodceller - det kan vara livshotande. Ingen strålning eller kemo till mig!
Läkarna företar ofta en biopsi som en metod för att fastslå huruvida en människa har cancer eller inte. Biopsi är en mikroskopiundersökning av patientens vävnad tagen från det område i vilket man misstänker förekomst av cancerceller. Den undersökningen önskade jag inte på grund av:
För det första - om det skulle förekomma cancerceller och kanylen blev stucken in i det cancerdrabbade området, skulle det finnas stor risk för att det skedde en spridning av dessa celler till andra delar av kroppen.
För det andra har jag på nära håll erfarit hur otrovärdig den här biopsinundersökningen kan vara.
År 1992 blev min fru sjuk och på sjukhuset kom man till klarhet med att hon hade trombocytopeni, en defekt i blodet. Hon fick B-vitamininjektioner, men utöver det ingenting. Hennes tillstånd förvärrades, hon fick en knöl i magområdet, starka smärtor och gick ner i vikt.
Vi blev något fundersamma över situationen och nu började det också gå upp för läkarna att det kanske kunde finnas en allvarlig orsak - och så skulle det idkas biopsi. Det gjordes enligt alla konstens regler - tumören var ju tillräckligt tydlig och hon blev återigen genomröntgad så att läkaren inte skulle missta sig - och så blev det tagit åtskilliga vävnadsprov med hjälp av en kanyl.
Några dagar senare fick vi beskedet: "det förekom abslout inga elakartade celler ", alltså var det inte cancer.
Vi var naturligvis lyckliga!
Tumören var lite i vägen så den skulle tas bort under operation, men det var ju en bagatell. Dagen före operationen sent på eftermiddagen blev jag uppringd av kirurgen: "Det finns ingenting att göra. Det är cancer alltsammans." En månad senare dog hon.
Jag vill säga nej till biopsi.
Till de förhållningsregler jag vill följa hörde också den att jag absolut inte ville ha smärtstillande medicin av något slag - de är alla giftämnen, som tidigare nämnt.
Så inget smärtstillande - tack.
Så är det ju enkelt att smida planer då man är frisk, och det var jag: jag levde rimligt förnuftligt, åt hälsosamt, ekologisk mat, ingen tobak, endast mindre spirituösa undantag vid jullunchen - och så dansade jag folkdans 2-3 gånger i veckan, ibland 6-8 timmar under en dag utan att bli trött, jag var alltså frisk.
Men det förändrades i början av år 2000. Jag började frysa om natten, jag drabbades av kalla rysningar, jag föll i sömn då jag satt och läste, jag var tvungen att gå på toiletten flera gånger om natten och jag gick 14 kg ner i vikt under en kort tid.
Min läkare ordinerade flera blodprov i vilka det första visade dåliga resultat och gav orsak till misstanke om att något allvarligt var på gång.
Jag hänvisades till specialläkare på sjukhuset till speciella undersökningar och slutligen blev jag hänvisad till skintigrafi som är en speciell form av röntgenundersökning, samt till biopsi.
Jag frånbad mig biopsin och då jag senare berättade det för min läkare sade han: "Det är mycket förnuftigt; det provet skulle jag själv inte utsätta mig för." Endel sjuksköterskor jag berättade saken för var också av samma åsikt.
Men om så är fallet, att folk inom hälsosektorn anser att biopsi inte är till någon nytta, så skulle det vara förnuftigt att göra en evaluering vad angår frågan. Då testet är så osäkert är det slöseri på pengar och de kan ge människor falsk trygghet så att patienten låter bli att söka alternativ behandling.
Nåväl, resultatet blev att jag hade prostatacancer med multipla metastatser i lederna i rygg och bäcken.
Det måste det göras något åt, så jag gick genast hem och satte mig ner och började arbeta på en "överlevnadsplan".
Samtidigt gick jag med på en antihormonkur som består i att man en gång var tredje månad får ett implantat av ämnet Zoladex. Det har eventuellt haft en viss effekt men hos mig har periodiska biverkningar medföljt med bl.a. yrsel, osäker gång, humörsvägningar, tårar i ögonen och en gråtfylld stämma.
Efter min frus död har jag försökt hitta forskningsrapporter och redogörelser om alternativ cancerbehandling och jag har deltagit i flera seminarier bl.a. ett som grundaren av Institut Santa Monica i Polen, dr. Kurt W Donsbach, var huvudföredragshållare vid. Den kunskapen fick jag nu nytta av.
Överlevnadsplanen var i verkligheten ganska enkel: Jag gjorde en lista över de saker i kosten och omgivningarna som var direkt skadliga, på samma sätt en förteckning över de nyttiga födoämnen, alltså de som stärkte immunsystemet och som hämmade cancercellernas växt och utbredning, och till slut en lista över kosttillskott och de naturliga läkemedel som kunde komma på tal och så började jag motionera.
I början blev jag starkt frestad att bryta mitt beslut om att inte ta smärtstillande medel för jag hade det inte särskilt bra och då jag på två dygn inte fått en blund på grund av smärtor måste jag komma på något. Lyckligtvis kom jag att tänka på Solveig, som är folkdansare, sjusköterska och akupunktör - hon måste väl vara kvalificerad att klara mitt problem.
Jag kördes till henne, fick nålarna istuckna och låg och halvsov, tills nålarna skulle tas bort igen. Andra gången upprepade det sig - jag somnade med nålarna i, och från och med den dagen har jag inte haft antydan till smärtor, och det är nu 10 månader sedan. Det var mycket smartare än att gå och bli fylld av giftiga mediciner.
Alla cancerpatienter bör pröva om inte akupunktur kan ta bort smärtorna. Men - sök endast en verkligt kvalificerad akupunktör - det är många, också bland läkare, som inte har förstått teorin, som ligger till grund för akupunktur.
Efter att jag gått ner 14 kilo var bildkvaliteten väsentligt förringad när jag såg mig själv i spegeln på morgonen, och det gjorde ont när jag satt på en stol, för det fanns ju ingen stoppning på bakdelen. Jag måste alltså ha någon fyllning på kroppen igen.
Här stötte jag på ett nytt problem: jag hade ingen aptit. Även om jag fick mina älsklingsrätter kunde jag endast få ner en tugga eller två. Det blev jag inte fet av.
Igen hade jag tur. I mitt sökande i det alternativa hade jag stött på receptet på ett medel som man i USA använder i behandlingen av utsvultna AIDS- och cancerpatienter. Man kallar det "Whole Lemon Juice", och det framställs av citroner, olivolja, lecitin och appelsinjuice som blandas. Man lagar det alltså själv. Detta medel , som för övrigt smakar gott, har den egenskapen att det normaliserar spottets surhetsgrad, och detta kan ske i loppet av ett dygn eller två. Spottets pH är normalt 6,4, och går det ner under 6,2 har man inte sett någon öka i vikt påstår terapeuterna. Genom att använda detta mirakelmedel går överviktiga ner i vikt, medan underviktiga går upp - det verkar alltså normaliserande.
I loppet av ett par månader ökade jag 10 kilo, och jag hade det verkligen bra. En av mina vänner hade haft cancer i tre år, och han hade troget följt läkarnas ordinationer. Jag hade berättat åt honom om Santa Monica och det alternativa cancerbehandlingen där, men han var inte intresserad. Han hade blivit utsvulten och eländig, och boktavligen bara skinn och ben. Han hade nu insett att det måste något annat till - han ville nu pröva på Santa Monica.
Jag fick honom att ta "Whole Lemon Juice" och han fick aptit och började äta, men hans matsmältning var ju ödelagd av alla mediciner han blivit fylld med under tre år, så han fick inte fullt utbyte av maten. Det tar tid att bygga upp tarmbakteriefloran, men man bör alltid eftersträva att göra det.
Nå, men han ville gärna ha mig med till Santa Monica - så kunde vi ju gå på behandling tillsammans, för han hade svårt att klara sig själv.
Egentligen var jag intresserad av att se resultatet av den kur som jag själv gått igenom, för det gick ju fint, men å andra sidan var jag också nyfiken på hur behandlingen i Santa Monica i praktiken skulle fungera på min egen kropp, så jag beslutade mig för att åka med.
Det skickades exemplar av våra journaler, resultat av blodprov, skintigrafi, MR-scanning och röntgenundersökningar, så då läkaren på Santa Monica hade undersökt oss, påbörjades behandlingen genast.
Varje patient får ett individuellt behandlingsprogram för varje dag den första veckan och uppstår det speciella behov på vägen, blir programmet korrigerat överensstämmande. Vissa behandlingar kräver speciella redskap och mera plats, så de är fasta på schemat. Det gäller t.ex. gymnastik, massage, vibrationsmassage och bubbelbad m.m.
Som tidigare nämnt lägger man stor vikt på utrensningen, och till de patienter som har dålig matsmältning och där peristaltiken stannat, använder man tarmsköljning för att avlägsna de förgiftande avfallsämnen som samlas i tarmen. Lungorna är också ett utrensningsorgan och för att få slem och orenheter ut ur lungorna gör man andningsövningar. Tänk på att om man sitter stilla och talar, så utbyts endast en halv liter luft vid varje andetag, men om man står eller går och tar djupa andetag genom näsan utbyts sju gånger så mycket per gång, så alla förgreningar av lungorna befrias från avfallsämnen.
Många patienter får också EDTA-behandling, varvid tungmetaller keleras ut från kroppen. Man är så konsekvent i utrensningsplanen att också amalgamtandfyllningar byts ut till plast, om patienten önskar det, d.v.s. det skadliga kvicksilvret avlägsnas, och de nya fyllningarna byggs upp av "Tetric Ceram", som är ett utprovat och erkänt material. Också detta är inkluderat i kurpriset.
Det helt revolutionerande är sättet man angriper cancercellerna på. I den konventionella behandlingen används operation, strålning och kemoterapi, som alltsammans skadar de normala cellerna och vävnaden, men på Santa Monica använder man värme och syre, som är helt oskadligt för normala celler, ja närmast stimulerande.
Värmebehandlingen betecknas mikrovågshypertermi, vilket refererar till att värmen framställs med hjälp av mikrovågor, likt dem som bildas i mikrovågsugnen i köket.
Dessa vågor kan riktas direkt mot tumören, och cellerna värms upp till 42 celsiusgrader - alltså inte mer än en hög feber. Cancerceller är mycket känsliga för värme, så de försvagas och om processen fortsätter tillräckligt länge förstörs de.
Man är dock inte intresserad av en stor klump döda celler, som organismen skall göra sig av med, så man nöjer sig med att försvaga cellerna, så de inte kan föröka sig. De normala cellerna tar ingen skada, för vid uppvärmingen accellereras blodcirkulationen, och det verkar avkylande.
Att värme nedbryter cancerceller har man vetat sedan 1866, men då brukade man sänka ner patienten i smultet vax eller lägga dem i dräkter, varigenom det strömmade varmt vatten - det påminner närmast om tortyr.
Dr. Kurt W. Donsbachs förtjänst är att han lyckades framställa apparatur, där mikrovågor var värmekällan, och där man minutiöst kunde reglera strålningen, och därmed värmepåverkningen.
Men cancerceller skall slutgiltigt förstöras och fås ut ur kroppen. Till det använder man syre. 1931 fick den tyska forskaren Otto Warburg Nobelpriset i medicin för sitt påvisande att cancerceller är anaeroba, d.v.s. de använder inte syre i sin ämnesomsättning - tvärtom kan de dödas genom tillförandet av syre.
På Santa Monica sätts patienter i ett syretält, närmast en stor påse, som blir lufttätt stängd, varefter den pumpas upp med extra syre, så det är ett svagt övertryck. Syret dödar framgångsrikt cancercellerna, men inte fler åt gången än att organismen kan klara av att avskilja dem - det sker därför ingen upphopning av avfallsämnen.
Det främjar utrensingen att motionera, så mycket man klarar av, så att alla utrensningsorgan aktiveras.
Man tillför också syre i form av ozon. Patienten sätts då i en liten bastu, där man sitter med huvudet utanför, medan kroppen värms upp, och samtidigt tillförs det ozon, som kan upptas genom den varma huden. I vissa tillfällen blåser man in ozon genom ändtarmen, så att det upptas genom de starkt förgrenade blodådrorna som finns där.
Vissa patienter blir betänkliga när de hör att det används ozon i behandlingen, för de har läst att ozon är farligt och giftigt. Det ozon som används i terapeutiskt syfte är helt ofarligt. Det framställs genom att atmosfärisk luft leds in kring ett ljusrör, som utsänder ultraviolett ljus, och vid denna process ombildas luftens syre till ozon.
Det är fantastiskt att tänka sig att dessa två enkla, oskadliga och billiga medel, värme och syre, kan ersätta de komplicerade, dyra och förstörande metoder som används i den konventionella cancerterapin. Det vore önskvärt att vi också i Danmark skulle gå över till att använda dessa naturliga och logiska behandlingsformer för behandling av cancerpatienter. För att det skall kunna genomföras bör patienter som konsumenter, ja hela befolkningen, ställa krav om det.
Vi betalar redan genom våra skatter läkarnas utbildning, d.v.s. vi ställer läroanstalter och undervisare till förfogande för de studerande. Ansvaret för att upprätta en fakultet där läkare kan lära sig att använda dessa nya metoder vilar faktiskt på oss själva. Samtidigt behöver vi en annan fakultet, där läkare kan lära sig om näring och användning av naturliga hälsomedel.
Den tidigare chefen för Ernaeringsfysiologisk Laboratorium vid Kommunehospitalet ( ung. Näringsfysiologiskt Laboratorium) i Köpenhamn, överläkaren Erling Olesen uttalade sig i en intervju såhär: "Danska läkare lär sig ingenting om näring. Endast det fåtal som fattar intresse för detta ämne och själv läser in sig på det kan ge råd och vägledning till patienter med problem som bara kan lösas genom att kosten förändras."
Samvetsgranna och ansvarsfulla läkare vill gärna lära sig om terapiformer som är effektiva på områden där tidigare metoder är otillräckliga eller helt verkningslösa. En praktiserande läkare som hade fått information om cancerbehandlingen på Santa Monica ville försöka arrangera en exkursion dit, "för vi har ju själv inget att bjuda på".
För ett halvt år sedan sändes ett program på TV: "Naesten en dödsdom" (ung. Nästan en dödsdom). Det handlade om kvinnor som skulle gå igenom ett gentest för att se om de skulle vara speciellt utsatta för att med tiden utveckla cancer.
I Sverige har man i många år skrivit och talat om det samma och man råder kvinnor att förebyggande operera bort sina bröst som ett försök att undvika cancer, och många kvinnor törs inte låta bli att få det gjort.
Em 28-årig kvinna hade svåra spekulationer. Hon hade inga barn, och om hon följde läkarens råd skulle hon heller inte få några - "men när jag tänker på hur min mor hade det, vågar jag nästan inte låta bli att avlägsna brösten."
En sådan operation stärker i varje fall inte kvinnornas motståndskraft, för de flesta kommer det säkert att vara en deprimerande belastning, både när de själva ser sig i spegeln och i många andra situationer.
Det är en ond cirkel: modern insjuknade under den konventionella behandlingen, och dottern är rädd för att det skall gå på samma sätt med henne.
För mig är det brottsligt att förstöra kvinnors liv på en så osäker grund - det är absolut ingen orsak att måla fan på väggen. Dessa kvinnor behöver vägledning, så de kan ändra sitt liv i en positiv riktning och får de så cancer - vi är ju alla i farozonen - så gäller det att välja en effektiv behandling.
Vem kan hjälpa dem - kvinnor är ju försvarslösa när de sitter framför en rabiat cancerspecialist?
Vi måste eftersträva att få mer öppenhet och mer debatt om cancer - de som har cancer måste utbyta erfarenheter, som andra kan ha nytta av.
Vi måste lära oss att vägleda så trovärdigt och övertygande, men samtidigt så kontinuerligt, att folk rättar sig efter det - endast på det sättet kan cancer förebyggas.
Idag är det så att folk ofta är avvärjande, de vågar ännu inte tala om cancer eller höra om sjukdomen - men det är okunskapen som är orsak till rädslan.
Det är inte enbart folk i allmänhet som fruktar cancer. Man vet att läkare procentvis har en större självmordsfrekvens och det är ju inte tillitväckande när läkarna själv vill undvika den terapi som de utan betänkande använder på andra!
Jag har förstås skickat material till hälsovårdsministern, till medicinaldirektören, till ombudsmannen och till ordföranden för etiskt råd. Med den utveckling som sker inom det alternativa, måste man förutse att en patient som skall behandlas traditionellt, med de besvär det innebär, en dag stämmer någon för felbehandling och då skall de här nämnda inte kunna urskulda sig med okunskap. Dessa personer är nu i ställningar där de har makt att gripa in här och nu och kräva en förändring av den traditionella terapin.
Såväl hälsovårdsministern som medicinaldirektören bör känna sig förpliktigade att värdera nya metoder.
Det registreras ca. 1500 nya prostatacancerfall i Danmark varje år och av oss dör två av tre av sjukdomen - det är en förlust på 60-70% - det sämsta resultatet i samtliga europeiska länder, det är inte acceptabelt. Om ett företag ute i arbetslivet gjorde så dåliga resultat, skulle man snabbt ändra på arbetsprocessen eller framställningsmetoder. De naturliga medlen och metoderna är billiga och effektiva - låt oss pröva dem!
Jag är ganska överväldigad och tacksam över hur många som har följt med i min "sjukdomshistoria", men det beror nog på att mina vänner fick höra att de skulle säga som det var, det fanns ingen orsak att komma med undanflykter. Man jag märker dock att när vi möts att somliga har en speciell blick i ögonen - "lever han ännu?", medan de minns den gamla uppfattningen att "alla är sin nästas hälsa"( "enhver er sin næstes sundhed") så har de positiva tankarna säkert bidragit till att göra mig frisk - tack för det.
I diverse tidningar och blad ser man med jämna mellanrum exempel på vad det kostar att få behandling i utlandet. Låt mig därför komma med några praktiska upplysningar:
På Santa Monica är det olika pris på en kur, beroende på vilken sjukdom det handlar om. Cancerbehandling kostar 2400 svenska kronor per dygn, d.v.s. en treveckors kur som är det vanliga, kostar ca. 50.000 kronor. Denna summa täcker allt: läkare, mediciner, fysioterapi, EDTA-behandling, utbyte av kvicksilverfyllningar, kost, logi, utflykter m.m. Mediciner som skall tas efter utskrivningen som en fortsättning på kuren betalas skilt.
En ledsagare som bor på samma rum som patienten betalar 300 svenska kronor per dygn, vilket täcker kost, logi, vissa utflykter och annan underhållning. Om en ledsagare vill ha någon form av behandling, betalas detta skilt.
Min vän hade tyvärr betänkt sig för länge. Han var så försvagad av biverkningarna från den konventionella terapin, som han hade genomgått, att han dog efter få dagar p.g.a. hjärtstopp. Hans fru fick refunderat kr. 30.000-, ett belopp som hon inte hade krävt tillbaka, eller ens bett om.
På Santa Monica handlar inte allt om business.
Om jag är frisk nu? Så känns det - jag kan äta och tåla allt, jag har kommit upp till min tidigare vikt, jag är frisk och klarar av att dansa som tidigare.
Men - behandlingen är ju en process, som börjar med kuren på Santa Monica och fortsätter med de naturliga tillskott och mediciner som skall rensa ut cancercellerna. Jag följer naturligtvis samtidigt min egen "överlevnadsplan".
Först när jag använt allt det ordinerade, vill jag få gjort nya undersökningar, som förhoppningsvis visar att cancern är bekämpad.
Antihormonmedlet "Zoladex" måste jag sluta använda - biverkningarna är för irriterande. Annars har jag precis kommit hem från en 14 dagars folkdanskurs, som jag måste skicka återbud till förra året. Kursen gick fint.