Hyperaktiva barn

I en familj med flera barn drabbas som regel bara ett av barnen, och detta barn har vanligtvis normal eller hög intelligens.
Hyperaktivitet kan få de mest tragiska konsekvenser för barnets förhållande till skola, föräldrar och egen framtid. Problemen erkänns som regel först i skolan, där man efter flera försök att förgäves ändra beteendet med disciplinära metoder involverar skolans psykolog, som därefter går över till en eller annan psykologisk behandling, ofta både av barnet direkt och indirekt av föräldrarna genom att inkalla till samtal och analysera innehållet av dessa. Detta förvärrar ofta situationen katastrofalt, då föräldrarna pga detta utvecklar en helt oberättigad skuldkänsla.
När denna psykologiska behandling går i stå av brist på resultat går man, som så ofta i dessa tillfällen, över till medicinsk behandling, tex. med Ritalin, som har svåra biverkningar. Biverkningarna på längre sikt visar sig, intressant nog, med samma symtom som sjukdommen visar - vrångföreställninger, ångest, sömnlöshet, obalans, förvirring, aptitsvikt och växlingar mellan överaktivitet och slöhet. Medlet leder till beroende och därmed till svåra och ofta riskabla abstinenser. För många barn är detta utan tvivel på längre sikt introduktionen till andra vanebildande medel.
Sett från en alternativ vinkel kan de flesta fall av hyperaktivitet biokemiskt sett nu kartläggas ganska exakt. Ofta handlar det om enkel sockerförgiftning, och om den upphör förbättras personligheten ofta dramatisk. Det är alltid brist på vissa nutrienter; i första hand dem som deltar i sockerförbränningen, såsom zink, magnesium, krom, mangan och flera andra mineraler, och bland vitaminerna först och främst hela B gruppen. Därför är hyperaktivitet i första hand ett kostproblem.
I den samlade bilden ingår regelbuden hypoglykemi (lågt blodsocker) och allergiska reaktioner på till exempel - och i synnerhet - mjölk och vete. Dessa tillstånd och behandling därav beskrivs i andra artiklar i databasen.
Det finns också mer komplicerade former av hyperaktivitet, som kan bero på överskott av koppar, eller bly- eller kvicksilverförgiftning. Talsvårigheter kan ha samma orsaker. Barn som diagnosticerats som autistiska har ibland visat sig lida av aluminiumförgiftning. I några former av hyperaktivitet spelar både tillsattsämnen och naturligt förekommande substanser en väsentlig roll.
En far med en extremt problematisk hyperaktiv son hade hört något om att problemet hade att göra med kost. Då han och familjen var i en desperat situation på grund av pojkens beteende, som praktiskt taget have ödelagt hemmet, övervägde han nu att söka alternativt bistånd. Skolpsykolog, gruppterapi, skolläkare hade så klart inte kunnat göra något, och hade efter faderns mening förvärrat det hela genom att indirekt ge modern upplevelsen att hun hade misslyckats med sina barns uppforstran. Detta, samman med hemmets andra problem, hade gjort henne till en depressiv person, pintad av självanklagelser.
Olyckligtvis, i denna situation då fadern stod i beredskap att välja alternativ handledning, så valde han en kostvägledare av den naturromantiska skolan.
Man träffar då och då bland vissa alternativa behandlare och deras anhängare på en slags terapeutisk åskådning, som man kan kalla "den naturromantiska". Denna åskådning är mer baserad på känslor, upplevelser och en på sit vis rätt idealistisk uppfattning om hur saker och ting borde vara, snarare än på konkret kunskap. Dessa behandlare kan till exempel formulera sig med uttalanden som: "Man kan aldrig göra fel i naturläkekonst, eftersom man bara använder naturliga medel. Naturen har alltid rätt, och naturliga medel kan bara hjälpa, eftersom naturliga medel inte kan skada."
Denna slags cirkelargumentation används ofta inom de naturromantiska behandlarkretsarna för att försvara användning av behandlingsformer som råkost, veganism, vegetarianism, faste- och svältkurer, örtkurer och mycket annat - också där dessa metoder är både oberättigade och ibland alldeles oförsvarliga.
Det bör kraftigt understrykas att det inte alls är något fel på de nämnda terapeutiska metoderna, om de bara baseras på konkret kunskap och används av en förnuftig behandlare i rätt situation till rätt patient. Men det är mycket allvarligt och förkastligt om dessa behandlingsformer används hur som helst, utan varken besinning eller omtanke, av behandlare som känner och menar att de utifrån en trosuppfattning har rätt att bedriva patientbehandling på en naturromantisk fribiljett, och att de inte behöver mer detaljerad kunskap, då de hur som helst är "på naturens sida" och därför blott kan ha rätt.
Också vanligen besinnade behandlare är ofta påverkade av den naturromantiska åskådningen. I en tveksam situation kan de komma på att dra till med till exempel råkost - "för det kan ju bara gagna, inte skada."
För att påvisa just hur katastrofal även en tillsynes oskyldig naturromantisk åskådning kan vara, kan vi ta ett karaktärisk exempel.
Den omtalade frustrerade fadern till den hyperaktiva pojken gick som sagt till en naturromantisk behandlare med sitt problembarn. Denne förklarade för honom att om bara pojken blev "utrensad" genom att uteslutande äta "naturlig föda", så skulle detta problem, liksom nästan alla andra problem - från skavsår till mjäll - försvinna som dagg för solen. Naturlig föda var nämligen alltid den stora helaren. Och härmed menades alltså råkost.
Nu började en ännu svårare tid för familjen. Utöver den fientlighet och paranoia som patienten redan visade, kom nu den naturliga brist på samarbetsvilja som alla barn visar när man ändrar drastiskt på deras kost. Här var det fråga om att ersätta strösocker och snabbmat med bladselleri, gurka och tomater. Inget under att det ledde till våldsamma konflikter, som nästan fick projektet att bryta samman. Men fadern betraktade det som den sidsta chanceen, och genomförde i lång tid programmet med stor envishet.
Man kan vänta sig att patientens indignation och fientlighet över koständringen till en början skulle göra situationen värre - och det skedde givetvis också. Men därefter skulle förbättringarna snart visa sig. Det gjorde de emellertid inte. Tillståndet förvärrades. Fadern vände sig till behandlaren och sa att efter vad han kunde se fungerade kuren inte. Behandlaren blev i det närmaste rasande, och sa att det var därför att "någon fuskade". Då patienten en tid därefter blev fullständigt oregerlig, slog sönder hemmets vardagsrum och var en direkt fara för sin omgivning, blev han via skolpsykologen omhändertagen utanför hemmet.
Föräldrarna satt nu där med sitt totala nederlag och utan varken lust eller vilja att söka nya vägar till en lösning av problemet - åtminstone inte alternativ behandling!
Om fadern nu hade vänt sig till en mindre "naturromantisk", mer erfaren och mer kunnig behandlare, så skulle situationen ha utvecklat sig annorlunda. Barnet skulle ha behandlats som de flesta andra hyperaktiva barn; med mineraler, vitaminer och andra essentiella nutrienter, och med uteslutande av all snabbmat, tillsatsämnen, stimulanser, socker och sötningsmedel från kosten.
Detta skulle antagligen leda till en förbättring, men i detta fall inte något helt tillfredsställande resultat. Behandlaren måste nu gå djupare. Antingen visste behandlaren redan att det finns vissa mindre grupper av hyperaktiva barn med en speciel kroppskemi, eller också skulle den ansvarsfulla behandlaren i samråd med kolleger eller genom självstudium komma fram till detta faktum. Behandlaren skulle sluta sig till Feingold syndrom. Bara det att det hyperaktiva barnet får det mycket värre av råkost är en kraftig indikation. Feingold-barn är nämligen allergiska mot salicyllösningar, och deras allergiska reaktioner kommer oftast - men inte alltid - till uttryck som hyperaktivitet.
Tomater, gurka och mycket annan råkost är bokstavlig talat rent gift för dessa barn, då salicyllösningar finns i stora mängder i många grönsaker och frukter. Vad den naturromantiska behandlaren gjorde var alltså att förgifta patienten ytterligare!
Hur många av de hyperaktiva barnnen som lider av överkänslighet mot salicylsyrelösningar vet man inte. Många registreras av givna skäl aldrig, då detta tillstånd inte ens är välkänt bland välorienterade behandlare. Det är ju i för¨vag ett tragiskt faktum, att hyperaktiva barn i vårt samhälle regelbundet felbehandlas i skolmedicinens regi.
Feingold-barnen löper en ytterligare risk för felbehandling, inte bara skolmedicinskt, utan desvärre ännu också alternativt.
Feingold syndromet har fått namn efter den amerikanska läkaren dr. Ben F. Feingold, som var den första att påpeka salicylaternas betydelae för just denna grupp av hyperaktiva patienter.
Herr och fru Feingold har också gett ut en kokbok med recept på rätter utan tillsatsämnen och med ett minimalt innhåll av salicylater. Det är en hel del naturliga livsmedel som ska undvikas i ett Feingold-recept. Och många grönsaker och frukter som vanligtvis anses som absolut hälsosamma under alla omständigheter, är i detta sammanhang allvarligt belastande för hälsan. De väsentligaste, men långt ifrån alla de livsmedel som man bör undvika framgår av listan här:
Gurka och tomat, apelsin och alla andra citrusfrukter, som t. ex. citron, mandarin, grapefrukt o.dyl. Vindruvor - och härmed också russin. Äpplen - och alla äppelprodukter såsom äppelmust och äppelcidervinäger. Aprikoser, persika, plommon och sviskon. Alla slags bär. Mandlar. Balgpaprika = capsicum och besläktade frukter som paprika och chili. Kaffe. De allra flesta tesorter - härunder örtte.
Det bör vara överflödigt att nämna att salicylsyrelösningar ingår i en lång rad mediciner, och att man självklart bör vara uppmärksam på detta.
Feingold-barn är inte alltid hyperaktiva. Dålig koncentrationsförmåga, sömnlöshet, irrationellt beteende, dålig inlärningsförmåga kan vara utslag av samma problem.
Dr. Ben Feingold's böcker och artiklar koncentreras långtifrån uteslutande omkring salicylat-problem. Han behandlar också ingående problemen omkring t.ex. tillsatsämnen och socker. Principen är enkel: Håll patienten från alla tillsatsämnen, konserveringsmedel, sötningsmedel, färgämnen, konsistensmedel etc. etc.
I denna artikel fokuseras skarpt på salicylatproblemet, inte bara för att detta ofta överses, utan också för att det på ett alarmerande sätt demonstrerar hur illa man kan felbehandla en patient om man sätter sin tilltro till naturromantiska principer framför konkret kunskap och insikt.
Det bör poängteras att hyperaktivitet hos barn givetvis kan ha andra orsaker än de här nämnda. Bland dessa är tungmetallförgiftning - i synnerhet kopparöverskott - och andra miljögifter, allergi och intolerans, elektromagnetiska fält - härunder geopatisk jordstrålning, påverkan från högspänningsnät, kablar och kraftstationer - samt svamp och parasiter.