Det finns som bekant ett problem med antioxidanter: Det har inte bevisats att de förebygger åderförkalkning eller cancer
Det är märkligt, för det råder närmast full enighet om att det som antioxidanterna bekämpar, nämligen friasyreradikaler, är huvudorsaken till dessa dödliga sjukdommar. Varför är då deras rykte inte bättre?
Det finns många förklaringar. En av dessa är att de har omtalats negativt i pressen. De fungerar, men svindlare manipulerar talen och påstår det motsatta, hävdar vissa. Och inte utan grund. För ett par år sedan var en dansk forskare till sin besvikelse tvungen att meddela, att anitoxidanter nedsätter risken för cancer med omkring 10%. Resutaten låg inte innanför den statisktiska felmarginalen, men besvikelsen var så stor att forskaren helt enkelt var tvungen att helt vända på pannkakan och påstå att man upptäckt att antioxidanter "helt enkelt accelererar cancercellernas växt". De var rena rama giftet, kunde man förstå.
Sa han verkligen detta? Javisst. Men mindre grov manipulation förekommer också. En vanlig metod är tillexempel att ignorera positiva resultat. I det danska Motions- och näringsråds senaste rapport om antioxidanter beskriver man bland annat den unika franska SU.VI.MAX-undersökningensom visade att tillskott av antioxidanter nedsätter mäns dödlighet med över en tredjedel! Trots detta enastående resultat omtalas det överhuvudtaget inte i konklusionen. Glömt är glömt.
När man menar att SU.VI.MAX är unikt är det för att det är det enda stora, mångåriga, lottdragningsbaserade försök där man använt ett brett spektrum av antioxidanter (C- och E-vitamin, selen, betakaroten och zink) istället för bara en eller två. Man kan därmed tänka sig en större påverkan på de fria radikalerna. Stora mängder av enbart en antioxidant kan ha motsatt verkan, d.v.s öka mängden av fria radikaler.
Manipulation är en sak, man hur är det med själva undersökningarna? Det framkommer ofta en allt starkare bild av, att många av dem är utförda med små mängder verksamma antioxidater i små doser eller i mindre verksamma kombinationer.
Tänk på åderförkalkning. Det råder en mycket stor enighet om att åderförkalkning i grova drag beror på att fria syreradikaler oxiderar det så kallade LDL-kolesterolet som därefter framkallar förkalkningen. Därför bör man logiskt sett kunna bromsa denna genom att neutralisera de fria radikalerna. Märk väl vad teorin säger: Om man neutraliserar de fria radikalerna bromsar man åderförkalkningen!
Felaktiga undersökningar
Men desvärre är det inte detta man har undersökt. Man har undersökt för åderförkalkning, men man har inte undersökt om det fanns färre fria syreradikaler och därmed om man hade använt rätt behandling. Även om förkalkningen avtog kan man alltså inte veta om det var på grund av antioxidantkombinationens verkan på fria radikaler. Bland annat har man gjort försök med E-vitamin utan att mäta nivåerna av fria radikaler. Ofta har man inte ens mätt huruvida vitaminet upptogs från tarmen, vilket är en nödvändig förutsättning för att det skall ha en effekt. De gånger man har mätt på detta var koncentrationsstigningen i blodet ofta obetydlig.
Men neutraliserar ett tillskott av E-vitamin inte alltid fria radikaler? Inte nödvändigtvis. Det är nog klokast att kombinera med andra antioxidanter (t.ex. C-vitamin, selen). I ett försök, där man gav deltagarna upp till 2000 mg - långt mer än i kosttillskott - fann man ingen neutralisering överhuvudtaget.
Under varje ordentlig medicinsk behandling kontrollerar man att medicinen gör vad den skall. När en diabetiker till exempel får insulin vet amn att det tränger ut i vävet och så skall blodsockret falla. Detta mäter man. Självklart. Men denna typ av ganska banala mätningar saknas i de kliniska försöken med antioxidanter. Det undersöktes varken om deltagarna på förhand var belastade med fria radikaler eller om de blev mindre belastade som en följd av behandlingen. Det är som att ge en person insulin utan att veta om han faktiskt har sockersjuka eller om hans blodsocker faller som en följd av insulininjektion.
Varför har det så inte blivit mätt? Det beror knappast på ilvilja, men man saknar goda mätmetoder. Dessa har man dock i större grad utvecklat nu.
Fria radikaler oxiderar som sagt LDL-kolesterol. Ett lag forskare från Cleveland har nu pekat på att två av oxidationsprodukterna är speciellt bra markörer för åderförkalkning i hjärtats kranskärl: 9-HETE och F2-isoprostan. Beroende på mängden i blodet kan två personer med samma kön, ålder, blodtryck, rökvanor och kolesterol ha olika stor sannolikhet för att drabbas av grov åderförkalkning i hjärtats kranskärl. Om den ena ligger i den övre fjärdedelen med hänsyn till F2-isoprostan-nivå medan den andre ligger i den nedre, var den förstes risk tio gånger större än den andres. En gigantisk skillnad.
Omfånget av mera rimliga försök med antioxidanter och åderförkalkning börjar att växa.
Dessa visar att det skall ges ett brett spektrum av antioxidanter och inte bara en enkel typ.
Deltagarna skall ha förhöjda nivåer av t.ex. F2- isoprostan. Annars vet man inte i vilket omfång personen har bruk för antioxidanter.
Det skall mätas att mängden av t.ex. F2-isoprostan - som ett uttryck för fria radikaler - faller under behandlingen. Annars är försöket inte användbart.
Inget av detta är hittills gjort. Den kliniska forskningen innanför antioxidantområdet är ännu på nybörjarstadiet.
Referenser:
- Shishehbor MH et al. Systemic elevations of free radical oxidation products of arachidonic acid are associated with angiographic evidence of coronary artery disease. Free Radical Biology & Medicine 2006;41:1678-83.
- Hercberg S et al. The SU.VI.Max study. Arch Int Med 2004;164:2335-2342
- Meagher E et al. Effects of vitamin E on lipid peroxidation in healthy persons. JAMA 2001;285:1178-82.
