Kung Alkohol i dräkt och höga klackar

Jag föddes 1957 som den älste av tre. Mina föräldrar var bönder, hårt arbetande ochkärleksfulla människor som alltid hade levt deras liv samvetsgrant och ordentligt efter samhällets krav. Barnuppfostran var ett främmande ord i mitt barndomshem och det användes inte många krafter på detsamma. Mina syskon och jag gjorde bara som vi såg våra föräldrar göra och det formade oss till de rättskaffna och lojala människor vi är idag.
Jag gick den utstakade vägen genom utbildningssystemet utan att ställa några frågor, grundskola, gymnasium och högskola och utbildade mig till tvåspråkig korrespondent.På vägenkom det flitighetspermier, stipendier och liknande erkännanden. Samtidigt var jag en aktiv sport-tjej, amatörskådespelare, fritidsmusiker och populär i vänkretsen.Då jag var femton hade jag mött honom, som 7 år senare skulle bli far till min son ochredan då vi var några år över tjugo hade vi etableratoss med de tre V:na,villa, vovve och volvo.
Historien fram till hit är ju osedvanligt tråkig och regelrätt, sett utifrån. Trots att jag alltid har haft lätt för saker och aldrig har varit rädd för en utmaning, kunde mitt självförtroende vara mycket lågt. Jag kände min annorlunda. Jag hade på ett eller annat sätt ett hål i min själ som jag försökte fylla genom att alltid vara aktiv och utåtvänd. Självförtroende är inte alltid det samma som självtillit - det hade jag massor av. Kanske var det därför jag alltid blev överhopad med spännande uppgifter i mitt jobb som korrespondent, vilket förde mig i armarna på min chef som förväxlade sin begeistring över talang med förälskelse. och jag var ett lätt byte, 25 år och på jakt efter något som kunde fylla hålet i min själ. På dåvarande tidspunkt hade jag ännu inte stiftat bekantskap med alkoholens många egenskaper!
Så hände sakerna snabbt. Den omtalade chefen skilde sig och uppvaktade mig tills jag gav efter och flyttade med honom till Köpenhamn - min son på 5 år tog jag naturligtvis med mig (man är väl en god mor, som så klart vet bäst vem barnen skall bo hos) och jag föreställde mig att ett liv som chefshustru i en av Köpenhamns finare förorter nog var precis det som skulle till för att fylla hålet i min själ. Och så fick vi drinkar och rödvin...varje dag...både före och efter maten!
Jag var 25 när det hela började. Jag blev beroende av ett dagligt intag av alkohol innan jag fyllt 30. Jag har för länge sedan slutat med att leta efter orsaker till att det skulle drabba just mig - det är bara ett faktum. Det enda som jag med säkerhet kan säga är att alkohol för en period fyllde hålet i min själ. Jag hade kommit "hem".
Utåt sett lyckades vi länge att spela rollen som en välfungernande fin, familj. Jag höll fast vid att behålla ett relevant arbete och jag fortsatte de goda takterna med att vara effektiv och duktig i mitt jobb. I själva verket var det där jag trivdes bäst - på jobbet. Innerst inne visste jag, att så länge jag var på jobbet så kunde jag i vart fall inte dricka. Det vill säga - tills dess jag började ha ett par små snapsar i handväskan. De små snapsarna blev långsamt till en halv och sedan en hel flaska sprit och mina kollegor blev med stor undran vittnen till hur denna duktiga och ordentliga kvinna långsamt bröt samman mitt framför ögonen på dem. Men ingen sa något till mig - vad skulle de säga? Jag hade ju själv koll på saker och ting, så hade jag väl också själv förstånd nog till att söka hjälp om något var fel!
Problemet är bara, att i takt med ett beroendes progressiva utveckling stiger också graden av förnekelse. Jag var överbevisad om att jag spelade min roll utmärkt och att ingen kunde genomskåda den. jag trodde själv att jag hade min värdighet i behåll - men jag var också den enda med den uppfattningen.
Det hela kulminerade under 1999, då jag bokstavligen talat, höll på att dricka ihjäl mig. Jag hade flyttat från min man, min son och övriga familj hade stort sett slutat prata med mig och mina övriga relationer hade antingen själva hoppat av på vägen eller så hade jag dragit mig undan från gemenskapen. det enda jag hade kvar var mitt jobb. Dräkten var alltid nystruken och klackskorna nyputsade. Man har väl värdighet!
Med välvillig hjälp från min familj och min arbetsplats fick jag 1999 plats i Minnesotabehandling. Det var som att bli född på nytt! Jag tog behandlningen till mig och bevarar idag min nykterhet med hjälp av föreningen Anonyma Alkoholister. Där hämtar jag den styrka och det hopp som hjälper mig att hålla min nykter, en dag i taget.
Samtidigt har jag utbildat min till professionell rådgivare så att jag kan vara med och hjälpa andra ut up beroendets bojor. Detta gör jag idag genom min egen konsultfirma. Jag håller föredrag och kurser, utför interventioner och erbjuder assistans vid utarbetandet av alkoholpolitik i företag. Jag hoppas på att kunna vara en god förebild och inspiratör för andra beroende kvinnor som är nära att ge upp. För det är aldrig för sent att få ett gott liv - den enda förutsättningen är att våga utmana problemet!
Du kan läsa mer om mitt liv på: www.alcologic.dk .