Forskarna är idag relativt överens om att det är teoretiskt möjligt att förhindra åldrandeprocessen och leva frisk och med bevarade funktioner upp till hög ålder.
Men någon gång vid cirka 120 års ålder träder en klocka i funktion, som stoppar cellfunktionerna och döden inträder.
I den genomgång om dagens forskningsläge, som jag nu skall göra, måste därför diskussionen delas upp i två huvudfrågeställningar:
1. Kan man påverka åldrandeprocessen så att man lever med bibehållna funktioner upp till den ålder, som är utmätt?
2. Kan man förlänga den utmätta tiden och leva ännu längre, kanske 150 eller 200 år, d.v.s. tänja "klockan"?
Forskningen om dessa frågeställningar är idag mycket omfattande och intensiv och vi vet faktiskt ganska mycket.
Fria radikaler - den förhärskande teorien om åldrande
De flesta forskarna förklarar åldrandet som en process förorsakad av fria radikaler. Denna teori lanserades för cirka 45 år sedan av Denham Harman vid Nebraskauniversitetet och har efterhand kommit att bli alltmer allmänt accepterad.
Teorin går ut på följande:
Fienden - fria radikaler
För att kunna existera krävs energiproduktion. Denna sker fr.a. i små säckar i cellen, som kallas mitokondrier. I dessa omvandlas glukos (druvsocker) med hjälp av syre till energi. Emellertid omvandlas en liten del av syremolekylerna i denna process till instabila produkter, s.k. fria radikaler, som kännetecknas av att de innehåller en eller flera opariga elektroner.
Dessa fria radikaler är oxidanter, d.v.s. de oxiderar andra molekyler. Detta leder till skada på andra molekyler, t.ex. på arvsmassan DNA i mitokondrierna och i cellkärnan, eller på lipider (fettämnen), som håller cellmembranerna i funktion. Man kan säga, att vi oxideras, d.v.s. rostar, inifrån och när skadan pågått tillräckligt länge, har vi åldrats. Hela processen kallas därför oxidativ stress.
Harmans teori fick ökat stöd, sedan man 1969 identifierat ett enzym, superoxiddismutas (SOD), som kunde oskadliggöra en av de fria syreradikalerna, superoxidradikalen, och omvandla den till väteperoxid, som i sin tur omvandlades till ofarligt vatten och syre av ett annat enzym, katalas. Därmed förhindras de flesta syreradikalerna från att skada. Men kvar finns alltid ett ganska stort antal, som ställer till bekymmer. Man har räknat ut, att hos en normal, frisk individ skadas flera hundra DNA-molekyler i varje cell varje dygn. Dessa skador kan leda till förändringar, som efter många år leder till cancer.
Lyckligtvis finns emellertid reparationsmekanismer, som återställer den skadade DNA-molekylen.
Summan av det hela är, att alla människor hela tiden skadas av fria radikaler, vilket leder till åldrande och ökad risk för många sjukdomar, t.ex. cancer och hjärt-kärlsjukdomar.
Förutom från den normala andningen bildas fria radikaler när vi förbränner födan, avgiftar oss från skadliga ämnen i miljön, t.ex. pesticider och tungmetaller, läkemedel och andra gifter eller utsätts för strålning och inte minst, om vi röker tobak.
Vi kan knappast undvara syre, men vi kan försöka undvika gifter och, som jag snart skall gå närmare in på, vi kan minska på intaget av mat för att minska skadorna av fria radikaler.
Försvaret - antioxidanter
Ett annat sätt att skydda sig är att stärka försvaret.
Man kan kanske se problemet som ett krig, där det gäller att försöka minska fiendens styrka och stärka det egna försvaret så att fienden inte får möjlighet att ställa till alltför stor skada.
Vi har nämligen också ett försvar mot de fria radikalerna i form av flera enzymer, som har som uppgift att oskadliggöra de fria radikalerna. Dessa enzymer motverkar oxidationen, som annars skulle åstadkommas av de fria radikalerna.
Antioxidanter
Antioxidation kan också ske med hjälp av ämnen av icke-enzymnatur, s.k. antioxidanter. Antioxidanter finns dels naturligt i kroppen, dels tillförs de i maten. Antioxidanter kan vara essentiella näringsämnen som spårämnen, t.ex. selen, eller vitaminer, t.ex. C-vitamin och E-vitamin. De flesta antioxidanterna är dock av annan typ och finns fr.a. i grönsaker, rotfrukter, bär och frukter. Detta faktum är ett viktigt skäl till att kostrekommendationer brukar betona vikten av att äta mycket vegetabilier.
Forskningen om antioxidanter har länge varit mycket omfattande och intensiv. Resultaten har emellertid i rätt stor utsträckning varit en besvikelse. Man har t.o.m. ibland kommit fram till, att antioxidanter, t.ex. beta-karotin skulle kunna vara farliga.
Enligt mitt sätt att se finns det flera skäl till att resultaten inte varit så positiva.
1. Läkemedelsindustrin, som betalar en mycket stor andel av forskningen, vill inte, att det skall visa sig, att enkla, naturliga ämnen, som inte kan patenteras, kan förhindra, lindra eller bota sjukdomar eller förhindra åldrande. För läkemedelsindustrin är det i stället önskvärt, att alla människor från vaggan till graven lider av sjukdomar, som inte förkortar livet, som inte kan botas, och som kräver daglig symtomlindring med läkemedel.
2.Forskarna föredrar att studera en faktor i taget. Det mesta som gjorts om antioxidanter har därför gjorts på ett enda ämne. Det råkar emellertid vara så, att varje enskild antioxidant bara skyddar mot en typ av fri radikal genom en speciell mekanism. För att få ett bra skydd måste man därför tillföra många antioxidanter samtidigt. Detta enkla faktum förklarar, varför man oftast finner bra effekt, när man studerar en vegetabilisk kost eller en kost med mycket vegetabilier, men sällan bra effekt av enbart en antioxidant, tillförd separat. Det är därför vanligt, att översikter om antioxidanter drar slutsatsen, att det inte lönar sig tillföra antioxidanter som kosttillskott. Denna slutsats är enligt mitt förmenande fullständigt felaktig.
Man har länge känt till, att det finns en synergieffekt mellan antioxidanter: Tillför man flera får man större effekt än summan av de enskilda komponenternas effekt. Detta förklaras lätt av
ovan beskrivna mekanism. Det finns också en hel del publicerade arbeten, som visar mycket positiv effekt inte bara av vegetabilier utan även av kombinationer av olika antioxidanter,
gärna i form av koncentrat av olika frukter, bär, rotfrukter och grönsaker.
3. Beta-karotin är ett ämne inom den stora familjen karotinoider. Alla karotinoider har antioxidanteffekt, men beta-karotin, som framställs på syntetisk väg, har i många studier visats ha sämre effekt än den naturligt förekommande blandningen av flera likartade komponenter.
Detta gäller t.ex. vid behandling av cancer. Beta-karotin är således ett dåligt exempel på antioxidant, som ändå fått stå som modell för effekten av antioxidanter generellt.
Ett intressant svenskt försök
Alexei Terman och Ulf T. Brunk vid Linköpings Universitet har just avslutat ett försök, som kan få stor betydelse för förståelsen av åldrandeprocessen. Man odlade hjärtmuskelceller från nyfödda råttor och mätte åldrandet i dessa celler genom att analysera hur snabbt lipofuscin ansamlades. Lipofuscin är ett pigment, som anses ge ett mått på åldrande, även hos människor. Det bildas som en följd av oxidativ stress.
Terman och Brunk kunde visa, att åldrandet av hjärtmuskelcellerna kunde fördröjas kraftigt, när man satte till Polbax, ett extrakt från pollen och pistiller. Detta extrakt har sedan många år funnits som ett registrerat naturmedel och har tidigare bl.a. påvisats kunna minska träningsvärk och lindra trötthet hos patienter med kronisk trötthetssyndrom genom att skydda mot fria radikaler/oxidativ stress.
Terman och Brunk frågar sig vad det är i Polbaxextraktet, som motverkade skador från oxidativ stress och därav följande lipofuscinbildning och anger två förklaringsmöjligheter: Det kan vara SOD 1, ett aktivt antioxidantenzym, som finns i Polbaxextraktet och som kan ha tagits upp i muskelcellerna i odlingsförsöket. SOD 1 bryts inte ner i tarmen lika lätt som andra proteiner. SOD 1 kan därför tänkas nå cellerna, även när det tillförs genom munnen. Den andra möjligheten skulle vara, att Polbax innehåller antioxidanter av mera lågmolekylär typ, d.v.s. av den typ som finns i födan.
SOD 1 - ett livsförlängande enzym
Superoxiddismutas (SOD) är ett av de ytterst viktiga enzym, som utgör vårt viktigaste försvar mot oxidativ stress och fria radikaler. Forskarna har lyckats öka halten av SOD 1, en naturlig variant av SOD, hos flugor. Flugor, som hade mer SOD 1 än normalt, levde 40-50 % längre än normala flugor med väl bibehållna funktioner.
Kan åldrande hindras med antioxidanter?
Det finns en lång rad försök på djur, som har påvisat, att antioxidanter kan förlänga livet genom att förhindra åldrandet och minska sjukdomsrisken. Några skall relateras här.
Bruce Ames, en förgrundsgestalt inom området, gav alfa-liponsyra, en känd antioxidant, som fr.a. skyddar mitokondrierna, till gamla råttor. Effekten blev, att råttornas lever mer effektivt kunde oskadliggöra fria radikaler. Samtidigt blev råttorna mycket piggare och uppträdde som mycket yngre råttor.
Andra försök, som illustrerar vad jag sagt om vikten av att få i sig en kombination av antioxidanter, har redovisats av James A. Joseph. Joseph gav medelålders råttor extrakt från spenat, blåbär och jordgubbar och kunde påvisa förbättrat minne och koordination liksom även minskad skada av oxidativ stress i hjärnan.
Joseph påvisade även ett förbättrat immunförsvar och att cellmembranerna blev mindre stela.
Denna förbättrade funktion hos cellmembranerna beror på att skadan på membranen från fria radikaler minskades.
Liknande synnerligen spännande försök har utförts på människa och publicerats av John A. Wise. Wise fann , att extrakt från grönsaker, rotfrukter och bär gav en minskning av skador på lipider (fettämnen) i blodet, d.v.s. ökat skydd mot skador av fria radikaler. Wise för ett liknande resonemang, som gjorts i denna artikel, att alla studier av antioxidanter måste göras på komplexa blandningar, ej på enstaka antioxidanter.
Fasta och kalorirestriktion - ett säkert sätt att hindra åldrande
Jag skriver det här under en föreläsningsresa till fjärran östern. Mitt första föredrag var på en kongress på Okinawa och handlade om fria radikaler och antioxidanter. Folket på Okinawa kan illustrera inverkan på åldrandet av födointaget. Mera om detta strax.
Det finns ett stort antal djurförsök utförda på allt från amöbor till apor, där man har begränsat intaget av föda. Ett tidigt sådant försök innebar, att råttor, som fick mat bara varannan dag, levde 40 % längre än råttor, som fick samma mat, men fick äta varje dag. De varannandags-fastande (svälta) råttorna blev något mindre, men förutom den ökande livslängden fann man också, att deras hjärna åldrades mindre. Forskarna är nu överens om att kalorirestriktion, under förutsättning att den inte innebär brister på essentiella näringsämnen, ökar både medellivslängden och maximala livslängden. Ju färre kalorier, som konsumeras, desto större livsförlängande effekt, intill en viss gräns.
_________________________________________________________________
PA Öckerman har nyligen publicerat en metod att mäta graden av fri radikalskada på röda blodkroppsmembraner.
Öckerman PA. Free radicals in electromagnetic hypersensitivity: A simple and sensitive method for assay of damage to erythrocytes caused by free radicals. Clinical Practice of Alternative Medicine 1(2):81-87, 2000.
_________________________________________________________________
Samtidigt minskar förekomsten av åldersrelaterade sjukdomar, såsom cancer, hjärt-kärlsjukdomar, diabetes, grå starr, njurskador, Alzheimer´s och Parkinson´s sjukdom. Vidare sänks kolesterolnivån i blod och den åldersrelaterade försämringen av immunförsvaret och hormonproduktionen fördröjs.
Den vanligaste åsikten bland forskarna varför kalorirestriktion utan malnutrition har denna påfallande effekt är, att den reducerar graden av oxidativ skada på cellerna. Mitokondrierna skulle helt enkelt behöva mindre syre för energiproduktionen, vilket leder till sänkt antal fria radikaler.
Samtidigt skulle antioxidativa enzymer bli mer aktiva än normalt. Effekten skulle fr.a. vara lokaliserad till hjärna, nervceller, hjärta och skelettmuskler, organ som är särskilt starkt beroende av energiproduktion i mitokondrier.
Kalorirestriktion hos människor har nästan alltid inneburit samtidig malnutrition, d.v.s. brist på protein, vitaminer, mineraler och spårämnen. Det saknas därför bevis för att kalorirestriktion utan malnutrition kan hindra åldrandet hos människor. Nej, kanske inte helt ändå: Och nu kommer jag tillbaka till Okinawa. Folket på Okinawa intar bara 70 % av den mängd energi (kalorier), som övriga japaner får i sig. På Okinawa finns i förhållande till folkmängden 40 gånger fler 100-åringar än i övriga Japan. Då arvet, dieten och livsföringen i övrigt är relativt lika mellan de båda grupperna, kan skillnaden kanske förklaras som en åldersretarderande effekt av kalorirestriktion.
Slutsatser - arvet från Are Waerland
Mycket av det jag hittills relaterat stöder hälsorörelsens idéer, men även dessa idéer får inte vara statiska och en gång för alla fastställda, utan behöver modifieras allteftersom kunskapen ökar.
Vegetarisk kost
Det är redan allmänt accepterat, att en väl sammansatt vegetarisk kost är ett utmärkt sätt att minska risken för våra vanligaste sjukdomar. Forskningen om åldrandet har gett en ny och intressant vinkling: Man kan kanske också förlänga livet och få ett antal ytterligare år, friska år med bibehållen funktion. I och för sig är ju denna aspekt inte ny. Are Waerland talade ju om "Etappmål 120".
Kosttillskott
I min egen erfarenhet finns mycket tydliga iakttagelser, att man vid vissa svåra sjukdomar behöver extra tillskott av antioxidanter utöver de man kan få i sig från en vegetarisk kost. Det är emellertid viktigt, att tillskottet ger en tillräckligt bred blandning av antioxidanter.
Här redovisade forskningsresultat stöder tanken, att multispektrum, högdos antioxidanttillskott, t.ex. i form av pollenextrakt eller extrakt från frukter, bär, rotfrukter och grönsaker, kan förlångsamma åldrandet och minska sjukdomsrisken.
Kanske dags för hälsorörelsen att bli mer positiv till tanken på kosttillskott?
Fasta
Kalorirestriktion, t.ex. i form av fasta, är uppenbarligen ett bra sätt att bevara hälsan och uppnå hög ålder. Frågan är emellertid kanske inte så enkel som den låter. Hur skall restriktionen genomföras? Varannandagsfasta? Veckolånga saftfastor flera gånger om året? Halvfasta längre perioder? Hur skall man undvika risken för s.k. jo-jo effekter, d.v.s. att man går upp snabbt i vikt efter varje fasta? Är det önskvärt, att man är hungrig under fastan?
Det går inte att ge ett enkelt svar. Min egen tolkning är följande: Gärna perioder av halvfasta eller endagsfastor. Kanske tillförsel av hungerminskande fibrer, t.ex. xantan eller glukomannan. Kosten hela tiden snål på kalorier, rik på essentiella näringsämnen såsom omättade fettsyror, vitaminer, mineraler, spårelement och, inte minst, antioxidanter.
Gärna tillsats av kosttillskott, särskilt under kraftigare kalori-restriktion, men helst hela tiden.
Forskning om gener - ett inneämne
I dagens forskarvärld är det gener som gäller i alla sammanhang. Och det är väl inte fel att säga, att arvet utgör förutsättningen för hur vi reagerar på miljön. Arv och miljö är därmed knutna till varandra. Vi måste modifiera miljön, så att skadorna minimeras. Men kan vi ändra på arvet? Många forskare tror det och det finns redan en del fascinerande möjligheter att påverka åldrandeprocessen, som det kan vara skäl att redovisa här.
Telomerer
Kromosomerna är bärare av arvet genom sitt innehåll av gener. Längst ut i ändarna av varje kromosom finns ett parti, kallat telomer, som innehåller DNA och proteiner. Detta DNA i telomererna innehåller inga gener, som förmedlar arvet.
I stället fungerar telomererna som en klocka, som bestämmer det antal gånger en cell kan dela sig. Varje gång cellen delar sig faller en bit av telomeren bort. Till slut finns inget kvar av telomeren och då slutar cellen att dela sig eller dör.
Äggceller och spermier innehåller ett enzym, telomeras, som hela tiden återställer telomeren. Dessa celler kan därför dela sig ett obegränsat antal gånger. Detta gäller också de flesta cancerceller.
Forskarna undersöker nu möjligheten att föryngra organ genom att tillsätta telomeras till stamceller (se nedan) och på det sättet föryngra cellerna. Man arbetar också med att inhibera telomerasaktiviteten som ett sätt att stoppa cancerceller från ohämmad tillväxt.
Stamceller
Stamceller är celler, som har kvar förmågan att utvecklas till alla typer av specialiserade celler. Man har till helt nyligen tänkt sig, att stamceller egentligen bara är de allra första cellerna efter befruktningen. Ända fram till hösten 1998 hade ingen över huvud taget sett en human stamcell. Då isolerade två amerikanska forskargrupper stamceller från människa och på de knappa två åren sedan dess har en enorm utveckling ägt rum. Man vet nu, att stamceller kontinuerligt gör nya celler för ben, hjärtmuskel, lever, och t.o.m. hjärna. Tidigare har man ju trott, att inga nervceller kunde nybildas.
Många forskare räknar nu med att stamceller fungerar som ett naturligt skydd mot skador och åldrande. Kunde man förstärka stamcellerna, skulle det kunna tjäna som en uppfräschnings- och föryngringskur. Eftersom man först arbetade med embryonala stamceller, uppstod ett etiskt problem. Detta tycks nu kunna lösas, eftersom man fått fram möjligheter att arbeta med stamceller från vuxna. Här skymtar helt enkelt en möjlighet att isolera stamceller från en individ, odla dem och ge dem som behandling för sjukdomar eller som föryngringskur. I själva verket tillämpas redan denna teknik i Sverige vid vissa blodsjukdomar. Det finns också kommersiellt tillgänglig apparatur för att isolera och odla stamceller. Det skall bli mycket intressant att följa den vidare utvecklingen på detta fält.
