RDI och terapeutisk dosering

Under en mansålder har den allmänna vetenskapliga värderingen av vårt behov av mineraler och vitaminer förändrats ganska betydligt. Medan man tidigare bedömde behoven som relativt små, finns idag bland mer avancerade forskare den uppfattning att de är betydligt större, och ofta flera gånger större än man trodde för blott ett par årtionden sedan.
Många institutioner har emellertid inte hållt sig à jour med den senaste forskningen, och de konsekvenser denna bör få. Det är beklagligt nog ofta grupper inom hälso- och livsmedelsadministration som har sovit under lektionerna, och vilkas uppfattningar av den anledningen är hopplöst föråldrade.
För att förstå de förhållanden som råder i dag är det därför nödvändigt att ta en titt på den historiska bakgrunden.
Då man i första hälften av detta århundrade gradvis insåg att brist på eller avsaknad av en rad substanser kunde orsaka allvarliga sjukdomstillstånd hos stora befolkningsgrupper - alltså skörbjugg, beri-beri och pellagra, samt andra redan omtalade epidemier - ja, så var det ett förnuftigt steg att slå fast vissa genomsnittliga minimibehov som skulle täckas för att stora folkgrupper - i garnisoner, fängelser, barnhem, arbetsläger och andra institutioner där många individer levde tillsammans under ofta primitiva och spartanska förhållanden - inte skulle drabbas av de värsta följderna av svår, dödlig nutrientbrist.
Den första större officiella insatsen för att stadfästa sådanna normer gjordes i USA och formulerades som RDA (Recommended Dietary Allowances) från 1943 och framåt med periodvis uppdatering fram till vår tid (1).
Detta amerikanska initiativ har utgjort standarden för liknande insatser i andra länder, ja, RDA blev oftast helt okritiskt kopierat. Detta skedde således även i de nordiska länderna, där det svenska RDI = Rekommenderat Dagligt Intag, aldrig har divergerats nämnvärdt från den amerikanska normen.
Alltså, i praktiken har RDI genom alla år varit det samma som RDA!
Det amerikanska RDA är emellertid inte bara en lista med namn och tal. Det är en mycket detaljerad redögörelse för hur man kommit fram till de etablerade värdena, vilken osäkerhet man arbetar med, vad dessa normer kan användas till - vad de inte kan användas till!
Det poängteras att den vägledande normen formulerats med hänblick på en genomsnittlig, normal, frisk person. Och att mängden är det minimum som denna sunda, normala genomsnittsperson bör inta för att undgå de värsta formerna av bristsjukdomar.
Det poängteras också att personer som inte är genomsnttliga och som är sjuka, åldrade, under stress, har speciella ärftliga behov, hög fysisk aktivitet eller som lever i ett extremt klimat och så vidare, kan ha behov som varierar betydligt från RDA = RDI.
Den offciella redogörelsen poängterar också kraftigt att ADT inte bör användas som standard för individuell dosering, utan bör betraktas som en norm, som angår större befolkningsgrupper, så att flest möjligt av dessa individer (men - OBS - alltså inte alla!) undgår bristföljder.
Det är därför fullständigt ovetenskapligt, groteskt och tätt på kriminellt, när RDA/RDI används som uppslagstabell för att begränsa patientens intag av nutrienter, eller används som en benhård standard för vad vem som helst bör få av det ena eller andra.
Men det är på just detta sätt RDA/ADT ofta används i läkarens konsultationsrum och på apoteket, där man utan tvekan viseleder folk och skrämmer med vitaminförgiftningar och målar fan på väggen. Lat det vara sagt en gång för alla: Det är extremt svårt att få en vitaminförgiftning. I allmänhet kan det tryggt sägas att det är mycket få saker som är så ogiftiga som vitaminer. De allra flesta är totalt oskadliga även i mycket stora mängder. Även med de få som rent teoretiskt kan orsaka en förgiftning, ska man verkligen göra sig stort besvär om man önskar styra upp en förgiftning.
Situationen blir knappast mindre grotesk av att desamma personer som varnar oss mot nutrienterna också är dem som spyr ut giftiga mediciner och tillsatsämnen över land och rike.
(1) Recommended Dietary Allowances; 9. ed. 1980; The National Research Council; National Academy of Sciences; Washington D.C.;ISBN 0-309-02941-1; p.10; "RDA should not be used as a justification for reducing habitual intakes of nutrients. In developing RDA, no effort was made to relate them to what, for reasons other than strictly nutritional ones, may be considered desirable intakes."