Råttor och anorexi

Anorexi har gått ännu en tur i medierna. Tolkningsmodellen på denna sjukdom är att den psykosociala pressen på i synnerhet unga flickor i den västliga kulturkretsen i dag är så våldsam, i riktning mot att leva upp till ouppnåerliga ideal om utseende, smalhet och den succé som detta förbinds med, att det förvränger deras självuppfattnig och ambitioner.
Människor med anorexi har en förvrängd uppfattning av sin kropp, som de uppfattar som fet och överviktig, trots att de svälter sig och motionerar så vikten faller, och konturerna av revben och skelett börjar titta fram. Paradoxalt nog kan anorektiska patienter utmärkt väl korrekt bedömma om andra människors vikt ligger inom normalområdet eller ej.
Sjukdommen ökar, och även om anorexi övervägande drabbar unga kvinnor från puberteten till ca tjugofemårsåldern, ser vi hur också unga män som befinner sig i miljöer där det förväntas att man är smal, drabbas av anorexi. Till och med äldre männsikor drabbas i allt högre grad.
Den ortodoxa behandlingen av anorexi fokuserar på mångkompetenta specialgrupper av specialutbildade läkare, dietister och psykologer mm., då sjukdommen kategoriseras som en psykisk sjukdom. Detta är en konsekvens av den uppfattning att praktiskt taget alla åkommor som rubriceras som mentala, också har mentala orsaker. Kraftiga personlighetsbelastande, negativa sociala, sexuella och andra traumatiserande upplevelser uppfattas som huvudorsakerna till mentala störningar. Accepterar man denna åsikt följer den logiska konsekvensen att dessa åkommor bör behandlas med motsvarande medel - psykoterapi, psykoanalys och andra besläktade metoder.
Det är naturligtvis gott att dessa ätstörningar får den uppmärksamhet de förtjänar, då ätstörningar bär ansvaret för onödigt många dödsfall. Men i vilken utsträkning är det korrekt att anorexi har mentala orsaker, och bäst behandlas utifrån denna princip? Finns det något vetenskapligt bevis för att anorexi är en mental sjukdom med ett psykologiskt orsaksmönster? Eller är det bara en arbetsteori, som - i brist på bättre - har upphöjts till stensäker vetenskaplig sanning?
Vi ska givetvis inte ignorera de psykologiska faktorer som i högre eller mindre grad spelar in vid sjukdom, men man kan fråga sig varför man totalt ignorerar den forskning på området som existerat ända sedan 1934. Här visade det sig att det inte alltid är människor som blir anorektiska. Också vita laboratorieråttor kan få anorexi.
Det bör stå klart, att dagens dominerande kroppsideals psykosociala press inte utgör så stor stress, att det gör unga kvinnor, stora pojkar, åldringar och råttor - mentalt sjuka.
frågan är då om dessa patienter och råttor har någonting betydelsefullt gemensamt?
Det har de faktiskt. Biokemiska analyser avslöjar at de allra flesta - flickor och pojkar, åldringar och råttor - lider av åtskilliga näringsbrister, och mest prominent och utpräglat av zinkbrist.
Som sagt kunde man redan 1934 vid djurförsök med zinkfattig kost konstatera, hur råttor miste apptiten, utvecklade matvägran, fick försenad könsmognad och hudproblem: Klassiska symptom på zinkbrist.
Tre år senare, 1937, botade man råttor från anorexi genom att ge dem ett zinkhaltigt tillväxthormon. Åter 1966 gav man de stackars råttorna svår anorexi genom att utesluta zink ur kosten. I några delar av Iran, där befolkningen åt mycket zinkfattig kost, har det rapporterats om en del fall av sviktande apptit.
Forskarna D. Bryce-Smith och R.I.D. Simpson blev de första att solklart påvisa att anorexi kan botas med zinktillskott. 1978 blev det allt mer konkret, då man påvisade at en person i loppet av sex månader med nedsatt zinkintag svarande till ett zinkinnehåll i blodet på 70 µg. per 100 ml., utvecklade symtom svarande till anorexi. Den genomsnittliga koncentrationen av zink i fullblod är 88 µg. per 100 ml. Detta experiment fick andra forskare att dra slutsatsen att i de fall, där man fann kombinationen växthämning och nedsatt apptit, borde patienten undersökas för zinkbrist.
Ovannämnda undersökningar är bara ett mindre axplock.
Zink ingår i 25 - 30 ämnesomsättningsenzymer och i över 100 olika hjärnenzymer i kroppen. Mineralet ingår i proteinsyntesen, och därmed i kroppens tillväxtfunktioner. Det ingår i cellernas små "hängslen", där hormonerna kan häfta sig fast och utöva sin effekt. Om kroppen har brist på zink, påverkas dessa och otaliga andra kroppsfunktioner, som börjar "fungera skevt" och med nedsatt kraft.
Det är svårt att få tillräckligt med zink från kosten. Raffinerade produkter och matvaror av dålig kvalitet innehåller inte bara för lite zink, utan ökar också kroppens zinkavgivning. Stress förbrukar stora mängder zink. Motionerande mister också mycket zink när de svettas, och sexuellt mycket aktiva män mister mycket zink med sädesutlösningen. Allt förvärras av att vi inte har några zinkdepåer av betydelse i kroppen.
Kroppen tar lättare upp zink frå animalska källor än från växter.
Kalk och koppar motverkar kroppens zinkupptag. Detsamma gör brist på vitamin B6.
Summa summarum: Man behöver inte göra sig stort besvär för att dra på sig zinkbrist. Man behöver heller inte vara en ung kvinna med psykiska problem för att utveckla anorexi.