Sjukvården är sjuk

Vi tänker oss, att du mår dåligt. Du är trött, ledsen, har värk litet här och där. Tarmen fungerar dåligt. Du är retlig, minne och koncentrations-förmågan är dåliga.
Du går till läkaren, som tar upp din sjukhistoria, gör en kroppsunder-sökning och föranstaltar om blodprovstagning, röntgen, EKG och andra undersökningar.
Det visar sig, att alla prover är normala. Läkaren säger då, att det rör sig om en depression och vill ge dig antidepressivt läkemedel. Detta är du inte nöjd med. Du är övertygad om att det rör sig om kroppsliga besvär. "Ja, men alla proverna är ju normala, säger doktorn. Alltså måste det sitta i huvudet".
Alla läkare har lärt sig, att en patient antingen har en sjukdom, eller är frisk. Sjukdomar definieras som avgränsade entiteter uppvisande ett vitt bestämt spektrum av symtom. Det första läkare gör, är att försöka ställa en sjukdomsdiagnos. Alla sjukdomsdiagnoser, som är godkända, är förtecknade i en tjock bok och har ett namn och ett nummer. Sjukdomarna är uppdelade efter organsystem, t.ex. nervsystemets sjukdomar, njursjukdomar, mag-tarmsjukdomar, blodsjukdomar. Inget kapitel talar om sjukdomar, som drabbar hela människan. Alla sjukdomsdiagnoser måste ha stöd av typiska, objektivt verifierbara fynd genom objektiva undersökningar. När sådana fynd saknas, återstår bara psykiatriska diagnoser.
En mycket stor brist i det nuvarande systemet är, att man inte inser, att tillstånd av ohälsa kan drabba alla organsystem och att de nu använda analyserna inte ger tillräckligt bra information.
Jag har använt uttrycket sjukdomar som inte finns för tillstånd med många olika symtom, där de använda analysmetoderna inte ger utslag. Det är alltså fråga om tillstånd, som inte finns upptagna i diagnos-förteckningen. Hit hör t.ex. elöverkänslighet, amalgamskada och multipel kemisk hypersensitivitet. Även fibromyalgi, som står som en muskelsjukdom, och kronisk trötthetssyndrom, som står som en nervsystemets sjukdom, men som är tillstånd, som drabbar alla organsystem, torde kunna räknas hit.
Det största felet med dagens sjukvård är nog ändå inte, att man kräver en sjukdomsdiagnos. Nej, det verkligt allvarliga är den egendomliga och ologiska grundsynen. Denna yttrar sig på två sätt:
Sjukdomar är entiteter, ofta med oklar genes. Sjukdomar behandlas efter två principer: Kirurgi och läkemedel. Man frågar sig först: Kan det sjuka organet skäras bort? Om svaret är ja, blir det operation. Nästa fråga blir: Finns det läkemedel mot sjukdomen. Det finns det nästan alltid. Tyvärr botar sällan medlen sjukdomen, utan det rör sig om symtomlindring.
Man frågar sig sällan, vad en sjukdom egentligen beror på. I varje fall ger man sig inte med kraft in på att försöka ta bort orsaken. Man ställer sig ej heller frågan, om det kan vara så, att många tillfällen av dålig hälsa helt enkelt beror på många olika yttre och inre faktorer, som leder till försämrad funktion i alla eller många olika typer av celler. Man försöker ej återställa funktioner.
Vem styr vården?
Många människor skulle kunna resonera så här:Om jag ägde en stor läkemedelsindustri, skulle jag önska, att alla människor på jorden var sjuka från vaggan till graven i sjukdomar, som inte förkortade livet, men som krävde daglig tillförsel av mitt bolags läkemedel, med egenskaper att lindra symtom, men ej att bota sjukdom.
Det är välkänt, att Läkemedelsindustrin betalar 80% av läkarnas vidareutbildning. Läkemedelsindustrin betalar hela kostnaden för den myndighet, Läkemedelsverket, som skall skydda konsumenten.
Läkemedelsindustrin ger mycket frikostiga forskningsbidrag, vilket naturligtvis styr forskningen. Så har t.ex. ett internationellt sett medelstort svenskt företag en forsknings- och utvecklingsbudget på sek 15 000 000 000 per år (15 miljarder kronor).
Etablissemanget i form av läkarna, Läkemedelsverket, läkemedelsindustrin, forskningsråden och de vetenskapliga tidskrifterna motverkar alla krafter, som avser att hjälpa människorna att bibehålla sin hälsa, genom att inte ge forskningsanslag till studier om icke patenterbara metoder, vägra publicera genomförda studier om sådana metoder under hänsvisning till bristande vetenskaplighet, samt genom att hindra tillämpningen av sådana metoder.
Därigenom har det uppkommit en konstlad indelning i "skolmedicin" och "alternativ-medicin". Ett flagrant exempel är försöken att hindra användningen av höga, men ofarliga doser av vitaminer, mineraler och spårämnen.
Hur borde resurserna fördelas?
Den amerikanske presidenten Bill Clinton tillsatte sommaren år 2000 en kommission med ett mycket intressant uppdrag: Man skall förutsättningslöst föreslå en sjukvårdspolitik, som är den bästa för det amerikanska folket. En preliminär rapport skall lämnas våren 2001 och en slutlig rapport våren 2002.
Som ordförande i kommissionen har utsetts James S. Gordon, som nyligen konstaterade i en intervju: "Jag är inte intresserad av en uppdelning i alternativ eller konventionell medicin. Jag är bara intresserad av vad medicinen bör vara. Det som vi ofta kallar alternativ och komplementär medicin skall enligt min uppfattning bli den dominerande medicinen. Detta är medicinens innersta väsen". Gordon utvecklar detta vidare: Först kommer att individen själv måste ta ansvar och lära sig avslappning, meditation, rätt kost, motion, social och psykologisk kommunikation. När detta inte räcker, behövs professionell hjälp för att återställa funktioner och stärka den egna förmågan till läkning. Först som en sista utväg kan det bli aktuellt med kirurgi och läkemedel. Gordon konstaterar, att detta synsätt innebär en total omvändning av nuvarande prioriteringar och av det nuvarande systemet.
Vi avvaktar med spänning resultatet av kommissionens arbete.
Vi vill:
* Hävda individens rätt att själv försöka bibehålla sin hälsa med alla metoder, så länge dessa inte är uppenbart farliga. Detta innebär, att restriktioner om tillförsel av kosttillskott endast skall avse mängder, som är farliga.
* Samhällets resurser skall styras till att stödja sådana metoder som syftar till att återföra en god funktion och befrämja hälsa. Forskning om sådana metoder bör få ett kraftfullt stöd. Sjukvård med sådana metoder bör få allt stöd från samhället och inlemmas i systemet.
* Läkemedelsindustrin dominans bör motarbetas och läkemedel endast användas, när bättre metoder saknas.
* Dagens förbud mot att nämna bevisade fakta om effekt vid sjukdomar av enkla medel bör tas bort. Det skall inte vara nödvändigt att registrera enkla, effektiva medel eller metoder som läkemedel till hög kostnad för att få omtala bevisade effekter. Givetvis bör kravet på korrekt information kvarstå.
* Påpeka, att människorna har ett starkt intresse av sin egen hälsa och förmåga att tänka själva. Fakta om den s.k. alternativmedicinens starka utveckling visar, att allmänheten är missnöjd med det nuvarande systemet.
Finns det en bättre medicin?
I en serie artiklar om metoder att förebygga och behandla de flesta kronisk-degenerativa sjukdomarna med metoder, som är mera inriktade på att angripa sjukdomarnas orsaker, skall vi visa, att det verkligen finns en bättre medicin än dagens.
Det är denna medicin vi vill försöka göra mera tillgänglig.