Läkare och alternativa behandlare bör samarbeta, hävdas det! Jo vars, men det är inte fullt så enkelt som det kan låta då de paradigm dessa två grupper verkar inom är så motsättningsfulla. Denna antagonism avspeglas i synnerhet i cancerbehandlingen, som mycket grovt kan indelas i två riktningar: En nedbrytande, som primärt siktar mot att direkt avlägsna och döda cancercellerna, och en uppbyggande, som primärt siktar mot att stärka kroppens egen motståndskraft och förmåga att bekämpa cancern. Det är i huvudsak den sistnämnda de alternativa cancerkurerna utgår ifrån.
Under detta århundrade har många forskare utvecklat riktigt lovande kurer mot cancer, som dock mäktiga myndigheter inte varit villiga att acceptera. Istället har forskarna och deras kurer motarbetats, hånats och förlöjligats. Deras kurer fick aldrig ens chans att bli officiellt dokumenterade, och figurerar nu endast på listan över kuriöst kvacksalveri. Några utövas dock fortfarande i mindre skala - ofta i länder med en mer liberal inställning till dessa initiativ.
Under loppet av ett halvt århundrade har man gjort av med miljarder av kronor på konventionell cancerforskning. Ändå ökar de allra flesta cancerformerna. Även om ökningen av antalet cancerfall kan och bör plana ut när förebyggande initiativ prioriteras, behövs fortfarande en effektiv behandlingsmetod.
USA är det land som lagt flest resurser på cancerforskning, men också det land som mest effektivt förtryckt potentiellt användbara alternativa cancerkurer. Här följer ett par exempel på initiativ från sekelskiftet och framåt, som förtjänat ett bättre öde - åtminstone i form av redig, fördomsfri utforskning och ev. vidareutveckling. Genomgången av metoderna är mycket summarisk.
Coley´s toxiner
På 1800-talet noterade en skotsk läkare, John Hunter, att om en människa med en kronisk sjukdom pådrog sig en annan akut sjukdom, kunde den akuta sjukdomen upphäva den kroniska, så länge den akuta varade.
Något liknande noterade kirurgen William Bradley Coley i New York alldeles före sekelskiftet. Han observerade att flera cancerpatienter blev friska efter en kraftig streptococ-infektion. Han föreställde sig att kroppens motståndskraft mot cancern stärktes p.g.a. infektionen. Detta inspirerade honom till att ge cancerpatienter bakterie-toxiner (giftämnen från bakterier). Han lyckades bota sin första cancerpatient med dessa toxiner efter några försök, vilket uppmuntrade honom till att fortsätta.
Omkring sekelskiftet var injektioner med bakterietoxiner emellertid inte uproblematiskt. En del patienter dog av feber. Därför utvecklade han olika blandningar av toxiner för olika former av cancer.
En av hans blandningar bringade 124 av 312 o-opererbara cancerpatienter förbättring och bot, vilket var väsentligt bättre än samtidens enda accepterade form av cancerterapi, dvs. kirurgi.
Den amerikanska läkarföreningen AMA lät sig emellertid inte begejstras, utan reagerade våldsamt mot Coley´s toxiner med att hävda att hans terapi var odokumenterad och farlig, eftersom den kunde fresta patienter att ge upp kirurgin.
En dubbelblind undersökning med Coley´s toxiner utförd på New York University, Bellevue, utföll till Coley´s fördel, men ledde ändå till att undersökningens huvudförfattare pressades att lämna sjukhuset.
Först i mitten av 1970-talet togs Coley´s toxiner bort från American Cancer Society´s lista över odokumenterade cancerbehandlingar. Hans dotter Helen Nauts Coley vidareförde hans arbete som finns tillgängligt i flera länder, men Coley´s toxiner tillhör fortfarande den alternativa terapin trots dess synbarligen bättre resultat, än konventionell behandling.
Deaken Serum
I dag handlar etablerad cancerbehandling om kirurgi, strålning och kemoterapi. Vid sekelskiftet handlade det om strålbehandling som komplement till kirurgi.
Laboratorieteknikern Tom Deaken utvecklade i början av 1900-talet ett anti-cancerserum. Det var dock en kirurg i Montana, J.M. Scott, som fattade intresse för Deaken´s serum och gjorde det till ett livslångt engagemang.
Scott fann dock snabbt att ingen medicinsk tidsskrift i USA ville utge hans succésrika patienthistorier. Även här spökade AMA i bakgrunden. Först 1926 utgavs dessa berättelser av en irländsk medicinsk tidsskrift.
Tiden låg dock inte för Deaken eller Scott. Användande av Deaken´s serum fick aldrig stöd i USA.
Glyxolid
I dag vet vi att en underliggande orsak till många slags cancer är de fria radikalernas skador på cellerna. Fria radikaler är en slags syrningsprocesser i kroppen, som hela tiden uppstår i högre eller lägre grad som följd av t.ex. tobaksrökning, kemikalier och olika slags strålning, men även av kost och hård fysisk aktivitet m.m. De i dag mycket omtalade antioxidanterna avhjälper dessa skador.
William F. Koch, professor i fysiologi vid Detroit Medical College, utvecklade på 1920-talet ett preparat, Glyxolid, som verkade genom att fånga upp fria radikaler. Det bidrog till hundratals fall med förbättring av cancer, varför många läkare stödde denna terapi. Dock inte AMA, som från 1921 - 23 ihärdigt bedrev lobbyarbete mot det.
Koch fortsatte under 30- och 40-talen sitt arbete med forskning i Canada, stödd av Ontario Cancer Kommission. Senare använde Dr. Koch Glyxolid mot andra sjukdomar i Mexico och Brazilien.
1942 fick den amerikanska Food and Drug Administration Koch arresterad i Florida, anklagad för falsk etikettering. En borgen satt till 10.000 $ skulle avhålla honom från att vända tillbaks till Brazilien för att avsluta sin forskning. Trots de tusentals patienthistorier som stödde hans preparat, slutade rättssaken 1950 med ett permanent förbud mot Glyxolid-behandling i USA.
I dag beger sig amerikaner till Mexico för att få behandling med Glyxolid-liknande preparat, som t.ex. Rodaquin. Alternativt orienterade ser det i dag som en självklarhet att cancerpatienter ska ha massor av antioxidanter.
Gerson terapi
Över hela Världen finns många exempel på att människor med svår cancer har fått det betydligt bättre efter att de lagt om kosten radikalt och ändrat deras livsstil. I dag lyder ett av budskapen att vi ska äta massor med grönsaker. Vi vet även varför; grönsaker innehåller vissa biologiskt aktiva enzymer och phytokemikalier som hämmar cancer. Kålväxter, t.ex., innehåller flavoner och indoler som är cancerhämmande.
En av föregångarna inom cancerbehandling med hjälp av diet och avgiftning var den tyska läkaren Max Gerson, född 1881. Efter att ha praktiserat i Tyskland, Österrike och Frankrike reste han 1939 till USA. Hans intresse för kostterapi startade då hans migrän försvann efter en kostomläggning. Han behandlade även tuberkulos på detta sätt och fortsatte under 40-talet i New York med cancerpatienter.
Men så började hälsomyndigheterna en flerårig förföljelse av Gerson. The American Cancer Society hävdade att livsmedel inte hade någon effekt mot cancer. Han tvangs åtskilliga gånger infinna sig till förhör för att dokumentera sina handlingar. Han stöddes av patienter som han hjälpt. Trots detta hävdade hälsomyndigheterna att hans dokumentation var otillräcklig. Resultatet blev att hans försäkringslicens drogs in 1953 och fem år senare miste han rätten att praktisera. Han dog året efter, 1959.
Principerna i Gerson terapin var långt före sin tid och behandlingarna fortsatte i Mexico under hans dotters Charlotte Gerson ledning. The Gerson Institute tar emot patienter från hela världen och erbjuder många kompletterande behandlingsformer.
Hoxsey kuren
Många av läkarvärldens viktigaste läkemedel har sitt ursprung i örter och andra växter. Aspirin, kinin og digitalispreparat är ett par exempel. Som sidovinst från medicinalindustrins intensiva undersökningar av örter som de kan kopiera verksamma ämnen från för användning i läkemedel, framkommer i dag mycket ny dokumentation, som underbygger dessa örters gunstliga effekt vid många sjukdomar. T.ex. har Oregano antioxidativa egenskaper som långt överstiger vitaminers. Andra örter aktiverar vita blodkroppar, hämmar celldelning, renar blodet, dödar mikroorganismer osv. Alltihop egenskaper som kan förklara vissa örters cancerhämmande effekt.
John Hoxsey bodde i Illinois 1840. Då en av hans hästar en dag fick cancer, lade han märke till att den sökte sig till speciella växter som den åt, och blev frisk. John Hoxsey samlade in dessa växter och kompletterade dem med andra utifrån sin kunskap om deras verkan.
Denna "hästkur" gick i arv till barnbarnet Harry Hoxsey, född 1901. Han visste från sin far att örterna också verkade på människor, så han öppnade på flera orter Hoxsey Cancer Clinik, därr folk behandlades med bland annat denna örtblandning. Hoxsey kuren blev våldsamt populär, och vann uppbackning av en del läkare. Det fanns också både läkare och sjuksköterskor anställda på klinikerna. En läkare ville emellertid ha receptet, vilket Hoxsey nekade honom. Då startade myndigheterna en långvarig förföljelse av Hoxsey i flera stater, och han hotades av ekonomisk ruin. Redaktören på AMA´s tidsskrift, Morris Fishbein, kallade i artiklar Harry Hoxsey och hans far för kvacksalvare och charlataner och han hävdade att Hoxsey´s medicin inte hade något som helst terapeutiskt värde. Det hela slutade i en rättsprocess som Hoxsey överraskande nog vann. Detta satte emellertid inte stopp för myndigheternas ofredande, och Hoxsey´s kliniker tvangs stänga i slutet av 50-talet. I början av 60-talet öppnade docken av Hoxsey´s sjuksköterskor en klinik i Mexico med Hoxsey´s örter och nyare terapier.
Krebiozen
Det sägs att forntidens urhav som innehöll de ämnen som var nödvändiga för att liv skulle uppstå och upprätthållas fortfarande existerar. Vi tog det med oss upp på land då vi inte kunde undvara det. Det rör sig om vårt blod.
Nu kunde man tro att blod är en färdigutforskad och därmed ganska okontroversiell vätska. Så är emellertid långt ifrån fallet. I synnerhet inte när det handlar om cancer, som följande exempel också pekar på.
En jugoslavisk läkare, Stevan Durovic, fick 1949 dr. Andrew C. Ivy intresserad av några försök med ett animalskt blodserum, kallat Krebiozen. Dr. Ivy hade en ledande ställning vid Illinois University och hans forskning med Krebiozen visade att det var användbart till dödssjuka cancerpatienter. Detta fångade intresset hos två stora medicinalfirmor, men deras anbud om att överta medicinen avslogs. AMA nekade att testa medicinen, men dr. Ivy fortsatte att utveckla och använda medicinen till ett stort antal cancerpatienter.
En ny lag om livsmedel, medicin och kosmetika gjorde att dr. Ivy drogs in i en rättsprocess, som varade i nästan 10 månader. Omkring 20.000 fall dokumenterade Krebiozens användbarhet och ut av dessa undersöktes 530 av regeringens jurist B.F. Fitzgerald. Även om dr. Ivy friades från alla anklagelser, gjorde det stora medieuppbådet som följde i processens kölvatten att den vidare forskningen på Krebiozen stoppades.
Antineoplastoner
Redan 1954 upprättade Den amerikanska Cancerföreningen en lista över icke-godkända cancerterapier. Det ädla syftet var att stävja kvacksalveri. Dessvärre verkar denna lista samtidigt ha motverkat en ytterst välbehövd förnyelse av cancerbehandlingen, och därmed förhindrat många människors tillgång till bättre terapiformer.
Den polska emigranten Stanislaw Burzynski, född 1943, kom till USA 1970 efter att ha läst medicin och tagit doktorandgrad i biokemi. Han hade speciellt ägnat sig åt analyser av blod. Han fick en anställning som forskare i Houston, Texas, där han upptäckte några små proteinämnen i blod, som hämmade cancerceller. Han delade in dem i grupper och kallade dem antineoplastoner.
1977 började han producera dessa antineoplastoner på sitt eget forskningsinstitut för användning på hans klinik. Detta tilltag kom i konflikt med myndigheternas lista över o-ortodoxa cancerbehandlingar, vars försae offer var Krebiozen. Han nekades forskningsmedel av Det nationella Cancerinstitutet.
Några antineoplastoner undersöktes av hälsomyndigheterna 1990 utan att de påvisade någon effekt. Flera försök har emellertid visat god effekt på cancer. Problemen ligger kanske i att antineoplastoner inte alltid är verksamma hos djur och därmed i djurförsök, samt i konsten att utvälja den typ av antineoplastoner som har bäst effekt mot den aktuella typen av cancer. Några försök med svårt sjuka cancerpatienter har visat på förbättring hos tre fjärdedelar av patienterna.
Hälsomyndigheterna i USA har sin vana trogen försökt stoppa Burzynski´s terapi. 1985 bröt de sig in på hans kontor och konfiskerade journaler. Han åtalades för att ha gett antineoplastoner till patienter från andra stater, vilket följdes av långvariga överklagningsprocesser från hans patienter.
I dag är intresset för antineoplastoner på frammarch. 1991 stängde hälsomyndigheterna visseligen hans institution i Houston, men vissa privata sjukförsäkringssällskap ger tillskott till dessa behandlingar.
Stanislaw Burzynski talade för övrigt på Health Trends 2000 kongressen i Köpenhamn i augusti 1999.
Immunaugmentativ terapi
I vissa vetenskapliga försök kan det vara nödvändigt, men när det gäller cancer bör man aldrig förlita sig på en enda terapi utan bör nyttja ett brett sammansatt program.
Det finns ingen terapiform, konventionell eller alternativ, dokumenterad eller o-dokumenterad, som kan bota alla cancerpatienter. Men några verkar ha en särställning p.g.a. en högre andel botade patienter.
Lawrence Burton, Ph.D. med många års erfarenhet som cancerspecialist vid St. Vincent´s Hospital i New York, hävdade 1977 att han under loppet av 3 år hade behandlat 150 patienter med hopplös cancer. Av dessa hade 90 tillfrisknat. I försök med möss hade alla mössen blivit friska. Han använde sig av vad han kallade immunaugmentativ terapi (IAT).
Burton hade upptäckt fyra olika proteinämnen i blodet, som är nödvändiga för att immunsystemet ska kunna avvärja cancer. Cancerpatienter led brist på dessa fyra proteinämnen. Hans immunaugmentativa terapi går därför ut på att ge dessa proteinämnen två gånger dagligen som injektioner i mängder bestemda utifrån dagliga blodprov.
Myndigheterna hade tidigare tillåtit hans forskning i proteinämnen, men då han fortsatte sin utveckling av dessa och skaran av nöjda patienter växte, satte de en käpp i hjulet och Burton flyttade sin klinik till Freeport på Bahamas. IAT står fortfarande på myndigheternas "svarta lista" i USA.
C-vitamin behandling
Många patienter med cancerdiagnos fruktar biverkningarna av den konventionella behandlingen. Ett av kännetecknen hos den alternativa cancerbehandlingen är att den har markant färre biverkningar. Utöver att vara billigt och verksamt mot cancer kännetecknas C-vitamin av att det är ogiftigt även i mycket stora doser.
I motsats till konventionell medicin kan C-vitamin dock inte patenteras, och därför är ingen medicinalverksamhet intresserad av att financiera forskning på C-vitamin. Utan patent på ett ämne kan de nämligen inte tjäna in forskningspengarna igen.
Den dubbla Nobelprisvinnaren biokemiker Linus Pauling, 1901-94, fick sin beskärda del av motstånd från myndigheter och medier. Inte bara p.g.a. sitt arbete med C-vitamintillskott till bl.a. cancerpatienter, utan också p.g.a. sitt motstånd mot kärnvapenförsök och atomupprustning.
På 70-talet började Linus Pauling i samarbete med kirurgen Ewan Cameron ge svårt cancersjuka 10 gram C-vitamin om dagen. Denna enkla kur fick patienterna att leva 4-20 gånger längre än förväntat. Några obotligt sjuka levde fortfarande 5 år efter försökets start.
Pauling och Cameron´s försök möttes med våldsam kritik och upprepade avslag på relativt låga penningsummor till nya försök. Det nationella Cancerinstitutet genomförde istället egna C-vitaminförsök, som var arrangerade så att de inte visade någon C-vitamineffekt på cancer. Flertalet liknande undersökningar visar dock att C-vitamin har en gagnande effekt på cancer. Trots detta har användandet av C-vitamin i cancerbehandling orsakat regulativa problem för de involverade läkarna.
Amygdalin / Laetrile
Den mest intensiva kontroversen mellan etablerad och alternativ cancerbehandling finner vi i Laetrilebehandlingen. Den betecknas av vissa som kvacksalveri, men bland laetrile-behandlingens förespråkare finner vi synnerligen välestimerade läkare och vetenskapsfolk. Linus Pauling var en av dem.
En biokemiker, Ernst T. Krebs, framställde i slutet av 1940-talet ett särskilt extrakt av aprikoskärnor som han kallade Laetrile, och som han hävdade kunde förebygga och bota cancer effektivare än Amygdalin.
Amygdalin är ett ämne med medicinska egenskaper som finns i ca. 1.200 växter över hela världen, men i extra hög grad i bittermandlar och aprikoskärnor. Större doser är giftiga.
På 1970-talet hade Amygdalin / Laetrile blivit mycket utbrett som led i alternativ cancerbehandling i USA. Detta har orsakat en het debatt för och emot användande samt en del försök med modstridiga resultat.
Ett cancerforskningsinstitut i New York bad 1972 den välansedda läkaren dr. Segiura att undersöka Laetriles effekt på cancer. Hans försök med djur visade att Laetrile var verksamt mot metastaser, ökade djurens välbefinnande och stoppade växten av mindre tumörer en tid.
1977 kom det fram att institutet hade undanhållit positiva resultat från dr. Sugiuras undersökningar. Istället hade man lagt vikt på negativa resultat. Det har faktiskt genomförts en del undersökningar av amygdalin / Laetrile som visar riktigt goda resultat på cancer, men de har alla misskrediterats. Motståndarnas försök med amygdalin genom tiderna har enligt utsago inte kunnat påvisa positiv effekt på cancer. Anhängarna har förklarat detta med följande argument:
- Man har använt verkningslösa amygdalin / laetrile-produkter.
- Det har saknats kontrollgrupp.
- Man har inte jämfört med konventionell behandling.
- Effekten har uteslutande knutits till tumörreduktion istället för att indra laetriles andra effekter.
- Biverkningar från konventionell medicin har tillskrivits laetrile.
- Det kan ha haft betydelse att en del patienter har utgått från undersökningar innan de var färdiga.
På grund av det kraftiga motståndet från hälsomyndigheter i USA är Laetrile-behandlingen på retur där, men den praktiseras på kliniker i Mexico. I Europa verkar denna behandling dock vara på frammarch.
Gaston Naessens
I USA är de alternativa behandlarna oftare läkare än i Europa, men många europeiska alternativa behandlare bör kunna känna igen problematiken. Här så väl som där har systemet favoriserat dyr, högteknologisk och i stora drag overksam behandling framför lovande, lågteknologiska cancerbehandlingar.
I Frankrike utvecklade biologen Gaston Naessens på 1950-talet en del cancermedel som han fick goda resultat med. Trots detta drog myndigheterna honom inför rätta, och det slutade med att han emigrerade till Canada. Här utvecklade han medel 714-X, som också har orsakat en rättsprocess, men som överlevt och används som ett alternativ i Danmark.
Hajbrosk
Avslutningsvis ska det nämnas att ortodoxiet uppenbarligen ändå börjat anamma alternativa infallsvinklar i cancerbehandling. I alla fall till viss del.
Nyligen har de nämligen börjat testa såkallade anti-angiogenes på cancerpatienter, och har nästan svimmat av de lovande resultaten. Anti-angiogenes är ämnen som hämmar camcerns förmåga att bilda blodkärl, och utan blodkärl och därmed näring kan cancern inte växa. Att hajbrosk har visat sig ha denna egenskap har varit känt sedan mitten av 1970-talet och cancerpatienter har ätit hajbrosk i åratal.
Användandet av hajbrosk har kategoriserats som kvacksalveri av värsta sorten av läkare, men nu för tiden undersöks 18 naturliga och syntetiska anti-angiogenes i USA, varav ett är hajbrosk, och det planeras ett tiotal undersökningar över hela världen.
Det blir spännande att se om de mest lovande anti-angiogenes är lika effektiva som hajbrosk och kan infria de skyhöga förväntningarna. Cancerpatienter har i alla fall fårr vänta länge på en effektiv, ortodox behandling.
Referencer
- Leading Edge no. 76, Nov. 1994
- Bruset, Stig: Kræft - og jagten på mirakler, Modtryk 1994
- Moss, Ralph: The Cancer Industry, Paragon 1980
- Moss, Ralph: Cancer Therapy, Equinox 199254
- Lanctôt, Guylaine: Medicinens mafia, Klitrose 1999.
- McTaggart, Lynne, What Doctors Don´t Tell You, Avon 1998
- Pedersen Kristian: Homøopatisk håndbog, Borgen 1986
- Bendisch, A. et al: The Health Effects and Vitamin C supplementation: Jour. of the Am. Coll. of Nutr. 14,2. 1995
- Kirchheiner, Erik: Fakta om hajbrusk, Sund og Rask 1997.
- Hagerup, Annette: Læger giver nyt håb til kræftsyge, Berlingske Tidende 24.4.99
