Lite historia
I dag är man allmänt ense om att många sjukdomar beror på mikroorganismer. Det är bara omkring 100 år sedan man kom fram till denna teori. Tidigare utbröt svåra epidemier med jämna mellanrum och angrep stora delar av befolkningen. Att koppla ihop dessa epidemier med tät befolkning, dålig hygien och bristande näring var inte aktuellt då; man menade att sjukdomarna var Guds straff för människans synder och sammankopplande dessutom epidemierna med väderfenomen och naturkatastrofer. Den tidens vetenskapsmän menade att man blev smittad av de sjukas "dåliga avdunstning" eller av dålig luft i vissa områden.
Det första som kom med en teori om att sjukdomar också kunde överföras av osynliga organismer var en man vid namn Gialamo Fracastoro från Verona. Han kallade de osynliga organismerna för "sjukdomsfrön" men då han uteslutande var filosof kunde han inte bevisa sin hypotes och hans teori föll snabbt i glömska.
Det var först då Louis Pasteur (1822-1895) kom till att bevisa existensen av osynliga mikroorganismer som tanken började bli mer accepterad. Då den skotska kirurgen Joseph Lister år 1867 bevisade att man kunde undvika stor spridning av smitta - och därmed dödlighet - på sjukhusen, om personalen tvättade händerna mellan behandling av var patient var det inte längre något tvivel. Bakterier existerade och de kunde skapa sjukdomar hos människor.
Bakterier
Man kan säga att en bakterie är en oerhört liten encellig organism med en diameter på bara 0,001 millimeter, lite varierande. Dess enkla cell är omgiven av en tjock, skyddande cellvägg. Egentligen är de mer släkt med växter än med djur. Bakterier kan ha olika former och utseende. En del är runda eller ovala och de kallas kocker. Andra är cylinderformade och kallas stavbakterier. En del bakterier är utrustade med så kallade flageller, en slags mobila svansar som fungerar som propellrar, som gör det möjligt för bakterier att röra sig genom vätska.
Då bakterier är i en miljö med närings- och tempertaturförhållanden som passar dem, delar de sig utan könslig formbildning, d.v.s. så att det inte bildas skilda hanar och honor, utan var cell delas av på mitten och blir till två, som så delar sig igen, etc. Detta förlöp avtar först då det finns så många bakterier att det inte längre finns mer näring i området, eller då bakteriernas avfallsämnen (giftämnen) upphopas och resulterar i en "obeboelig" miljö.
Många bakterier sprider ut giftämnen som är skadliga för människan. Det kan vara farligt att ha en kraftig bakterieinfektion så en stor mängd av de utspridda giftämnena kan leda till döden.
Det finns otaligt många former för bakterier och långt ifrån alla är sjukdomframkallande.
Alla har bakterier i tarmsystemet och de skall också finnas där. Likaså finns en naturlig bakterieflora i huden, näsan, munnen, svalget och slidan. Dessa bakterier hjälper till med att förhindra att skadliga mikroorganismer - t.ex. svamp - får grogrund i kroppen och därefter leder till sjukdom.
Om dessa bakterier flyttas till ett ställe på eller i kroppen, där de inte hör hemma, kan de också orsaka sjukdom - det kan t.ex. handla om bakterier från tarmen som hamnar i en kvinnas slida eller bakterier från munnen som infekterar ett sår. I många fall där sjukdom framkallats av bakterier kommer bakterier utifrån.
Traditionellt indelas bakterier i familjer, släkter och arter utifrån deras kemiska egenskaper. Viktigast, hur de kan visualiseras vid färgning av prover till mikroskopisk undersökning: gram positiva, gram negativa och syrafasta (som inte avfärgas vid behandling med syra), och vid deras mikroskopiska morfologiska kännetecken: kockobakterier, som är mer eller mindre runda eller ovala i formen, och stavbakterier som är längre och smalare i formen. De underindelas ytterligare efter biologiska egenskaper, som beroende av syre och möjligheten att bilda sporer. För överblickets skull är de nämnda bakterierna indelade efter gramfärgning och form, då många av medlemmarna imon en familj har gemensamma drag vad gäller förekomst och förmåga att framkalla sjukdom hos människor.
För en mer grundlig genomgång, se de olika sjukdommarna i kategorin "hälsoproblem".
Gram positiva kocker
Stafylokocker (Staphylococcus aureus)
Finns normalt på hud och slemhinnor hos djur och människor. Den underart som heter staphylococcus aureus är ofta sjukdomsframkallande och leder bl.a. en lång rad hudinfektioner som bölder, krokiga fingrar barnsår och skäggpest.
Utöver hudinfektioner leder stafylokocker också till sårinfektioner både i sår som har uppstått genom olycka och i operationssår. Dessutom orsakar de en lång rad sjukdomar i luftvägarna som bronchitis och lunginflammation, samt öroninflammation och i lite mer sällsynta fall infektioner som benmärgsinflammation, förlossningsfeber, bröstinflammation och blodförgiftning. Också hjärtklaffinflammation och meningitis beror på stafylokocker. Ett karaktäristiskt drag vid stafylokockinfektioner är att de producerar ett tjockflytande gult var; åtgärder kräver då ofta läkarhjälp.
Några stafylokocker bildar så kallade toxiner. Om bakterierna överförs till matvaror från de personer som tillbereder maten kan bakterierna växa i matvarorna och sprida en massa toxiner, som är giftiga för människor. Symtomen tar form två timmar efter intagning av infekterad mat och leder till kraftiga magkramper med kräkning och diarré.
Det är lätt att bli smittad med stafylokocker. De kan smitta genom mycket små sår i huden, både om man kommer i direkt kontakt med andra smittade och om man rör vid sådant som andra smittade tidigare rört vid. Smitta kan också spridas via damm och droppar i luften. Smittorisken är speciellt stor på sjukhus.
Streptokocker (Streptococcus viridans)
Förekommer vitt utbrett i naturen. Det finns både helt harmlösa arter - bl.a. några av de mjölksyrebakterier som finns i yoghurt - och sjukdomsframkallande arter. Streptokockinfektioner är en av de mest utbredda infektioner som finns och den har förr i tiden krävt många liv, speciellt bland barn och unga.
De viktigaste streptokockinfektioner är förlossningsfeber, blodförgiftning, barnsår, halsinfektion, lunginflammation, öroninflammation, meningitis, erysipelas, scharlakansfeber och sårinfektioner.
Streptockoer smittar genom direkt kontakt mellan människor och vid indirekt kontakt mellan människor, t.ex. genom barnnappar och kramdjur på institutioner, där epidemiska utbrott ofta förekommer.
Gram positiva stavbakterier
Bacillus Cereus
En bakterie som förekommer i olika spannmålsprodukter, mjöl och ris. Bakterien utvecklar ett värmebestående giftämne. Man riskerar att få denna bakterie genom infekterade, uppvärmda maträtter, som har stått en tid och gradvis har avkylts. Finns övervägande i risrätter. Symtomen är en våldsam maginfektion, dock sällan farlig.
Clostridium-bakterier
Består av flera sjukdomsframkallande arter. En av de bäst kända är Clostridium botulinum - också kallat korvförgiftnings-bakterie. Bakterien är inte farlig i sig men medan den växer utsöndrar den ett mycket farligt giftämne som även i verkligt små mängder kan vara dödlig.
Symtomen på förgiftning med Clostridium är illamående, kräkningar, talsvårigheter, synstörningar samt andningsförlamning. Bakterien finns oftast i konserver men det är dock mest i hemkonserverad mat bakterien förekommer, då konserv-industrin är underlagd stränga lagar för att undvika den.
Clostridium tetani (Stelkrampsbakterie, Tetanus-bakterie)
En annan av clostridie-bakterierna. Bakterien finns i jord och gatusmuts och den kan endast växa där det inte finns något syre. Om den infekterar människor kan den bara växa i sår där blodförsörjningen inte är särskild bra.Själva bakterien är inte skadlig men också denna bakterieart sprider giftämnen som är ytterst farliga för de skadar nervsystemet och leder till krampanfall. Stelkramp förekommer mest som följder av stora sår men också av små, djupa sår t.ex. stick av törn, där bakterien har bildat toxiner. Bakterien kan ändå förekomma överallt, där jorden gödslats med stallgödsel.
Symtomen är sväljningsbesvär och krampanfall som börjar med tuggmuskler, nacke och rygg samt stelhet mellan dessa anfall.
Difteri (Corynebakterium diphteriae)
Corynebakterier orsakar difteri som är en mycket smittsam halsinfektion. Det är också möjligt för friska smittbärare att sprida smittämnet. Sjukdomen beror på bakterien Corynebacterium diphtheriae och smittar mycket lätt genom hosta och nysning (droppinfektion).
Bakterierna finns mest i näsa och svalg och kan leda till gulvita beläggningar på mandlarna. Här bildar bakterierna ett giftämne som med blodet förs runt i kroppen och kan leda till skador i blodkärl och nerver.
Inkubationstiden är 2-6 dagar. Symtomen är lätt feber och sväljningssmärtor, huvudvärk och kraftigt svullna körtlar på halsen. Det uppstår ibland gråvita eller gulaktiga släta och tjocka beläggningar i halsen och i svalget. Om beläggningarna breder ut sig nedåt halsen till stämbanden uppstår en skallande "sälhundaktig" hosta, heshet, andningssvårigheter och ofta kvävningsanfall. Det kan härvid finnas allvarlig risk för att halsen blockeras och att den sjuke dör av kvävning. 2-6 veckor efter sjukdomen har brutit ut kommer förlamningar, syn- och sväljningsbesvär, samt hjärnskador.
Näsdifteri
En annan typ av difteri är näsdifteri som är mer sällsynt och leder till ett blodigt sekret utsöndras från näsans slemhinna. Bakterien läcker ett giftämne som kan skada blodkärl, hjärtmuskulatur, nervbanor och njurar.
Listeria
Är vitt utbreddd hos djur och människor och finns också i jord, växter, mat och spillvatten. Bakterien kan orsaka sjukdomar som meningitis (oftast hos barn) samt abort och hjärinflammation. Den infekterar normalt bara barn eller personer som är svaga i förväg, t.ex. inom behandling av cancer. Man smittas oftast genom matvaror, speciellt fjäderfän och ost.
Mjältbrand (Antrax)
Smitta av korttidsturism är sällsynt, men kan förekomma vid kontakt med souvenirer av animaliskt ursprung. Sjukdomen orsakas av bakterien Bacillus anthracis som finns i jorden i stort sett alla värdens länder men det förekommer mera utbrott i fattiga länder i Afrika och Asien. Under försvarliga överlevnadsförhållanden bildar bacillen sporer som är ytterst tåliga för värme, torka, kokning och kemiska desinfektionsmedel och den kan faktiskt överleva i många år. Då dess livsvillkor åter förbättras tar den form igen med våldsam hastighet.
Sjukdomen angriper i första hand gräsätande djur, som getter och kor m.m. som upptar smittan genom födan. Därefter utvecklas bakterierna med hög hastighet i djurets mag-och tarmsystem, sprider sig till andra organ och kan leda till döden inom relativt kort tid. När djuret senare dör eller blir slaktat smittas människor genom köttet eller genom att komma i kontakt med bacillens sporer i ben, horn eller skinn.
Människor smittas på 3 sätt: Genom huden (hud-mjältbrand), genom att äta smittat kött (tarm-mjältbrand) och genom att inandas mjältbrandsporer (lung-mjältbrand).
Symtomen vid hud-mjältbrand är en röd fläck som påminner om ett insiktsbett. Fläcken utvecklas till en blåsa som brister och bildar ett sår som vidare bildar en kolsvart skorpa. Härifrån härstammar sjukdomens namn, kallbransböld = antrax.
Lung-mjältbrand
Den mest farliga är lung-mjältbrand som i de flesta fall utvecklas till en livshotande blodförgiftning (sepsis).
Anthrax-vaccin har blivit använt i Golfkriget och man misstänker stark att det varit en medverkande faktor till att framkalla de så kallade "Golfkrigsyndromet".
Syrafasta stavbakterier, Mykobakterier
De viktigaste Mykobakterier som kan framkalla sjukdom hos människor är de tre arterna av den sk. tuberkelbakterien, varav här bara beskrivs två. Klart viktigast är dock Mycobacterium tuberculosis, som ger tuberkulos hos människor, och mycobacterium leprae som ger spetälska.
Lepra (Spetälska, Mycobacterium Lepra)
Smittgroddan är bakterien Mycobacterium leprae som bara kan leva i människor och formar sig oerhört långsamt. Den sprider sig vanligtvis genom slem (hosta och nysningar) och infekterat nässekretsdroppinfektion. Det kräver dock mycket kontakt för att smitta överhuvudtaget skall förekomma.
Inkubationstiden är från 3-5 år efter smitta. De första symtomen är ett hudutslag eftersom bakterien speciellt lever i huden i näsområdet. Bakterien tränger därefter in i nerver och nervbanor som den kan förstöra. Det kan förekomma knutbildningar och tjocka utslag i huden, känslostörningar och förlamningar. Den drabbades känsla för köld, värme och smärta kan bli sämre eller helt försvinna. Det kan därför uppstå de karaktäristiska sår, ärr och missbildningar som sjukdomen är känd för.
Sjukdomen är fortfarande utbredd i största delen av världen, speciellt i Afrika och Latinamerika men förekommer också i de sydeuropeiska länderna.
Tuberkulos (Mycobacterium tuberculosis, - bovis, TB)
Mycobakterie-arterna - också kallade tuberkel-bakterier - leder till sjukdomen tuberkulos. Tuberkelbaciller sprids ofta både via intorkade, luftburna små partiklar (damminfektion) från sjuka personers nysningar, spott eller hosta (droppinfektion) som friska personer inhalerar. Man kan också bli smittad via små sår och revor i huden. Även om man skulle inandas smittämnet behöver man dock inte nödvändigtvis dra på sig själva sjukdomen, om man har ett väl fungerande immunförsvar.
Symtom kan dock uppstå från veckor till flera år efter det man har blivit utsatt för smittan: Hosta, nattsvettningar och viktnedgång. Infektionen är ofta lugn och sätter igång immunitetsutvecklingen. Bacillen angriper lungorna, eftersom man inandar de små partiklarna och i sällsynta fall - t.ex. hos immunsvaga - kan infektionen växa i lungorna och breda ut sig till andra organ.
Tuberkelbakterier finns i två typer
Den ena (Mycobacterieum tuberculosis), överförs nästan alltid via hostdroppar från den sjukdoms drabbade. Symtom är nämnda här: Feber, viktnedgång, hosta med blodiga uppkastningar, nattsvettning och tung trötthet.
Den andra kallas boskapstuberkulos (Mycobacterium bovis). Den smittar genom mjölk från infekterat boskap med infekterade juver, där mjölken inte är pastoriserad. Smittan sprids genom lymfsystemet.
Då man räknar med att ca 1/3 av världens befolkning är smittad med tuberkulos är det en ytterst relevant att skydda sig mot denna sjukdom i resesammanhang. Det finns särskilt många fall i Tibet.
Sjukdomen blir mera allmän i Östeuropa och Ryssland (med en stigning på 13% pr år), där den har blivit resistent för olika antibiotika, för att man har kryssordinerat flera arter av antibiotika. Den förekommer dessutom hos en del personer med aids. Sjukdomen är således ett växande problem i Europa och i en del utvecklingsländer, även om den är känd för att inte vara särskilt smittsam. Risken att bli smittad av sjukdomen under en kortare semesterresa är ytterst liten om man är sund och frisk.
Gram negativa kockobaciller
Bakteriell meningitis
Sjukdomen kan framkallas av ett otal bakterier, där den viktigaste och mest fruktade beror på infektion av meningokocker. Se Meningokock-meningitis nedan.
Meningokok-meningitis
Bakterierna sprids mest via vattenliknande partiklar från hosta och nysning. Det kan uppstå stora epidemier för att man inte kan märka tecken på sjukdom, samtidigt som de drabbade smittar omgivningen.
Inkubationstiden är några få dagar. Symtom är hög feber, avlägsenhet, huvudvärk, nack- och ryggstelhet, samt kräkningar. Det kan, vid de värsta angreppen, förekomma ett mässlingaktigt utslag liksom småblödningar i ögonvitan, i huden och på slemhinnorna.
Sjukdomen finns överallt i världen men de största riskområderna är det tropiska Afrika, Indien, Nepal, övriga Asien, Saudi-Arabien, sydliga delar av Sahara och Sydamerika.
Gram negativa stavbakterier
Brucellose
Brucellose är en febersjukdom framkallad av Brucella. Bakterien som man kan få genom okokt mjölk (från ko eller get), ost och yoghurt. Infektionen ger feberböljor med 1-3 veckors varaktighet, ut över "vanliga" sjukdomssymtom som trötthet, huvudvärk och muskelsmärtor. Sjukdomen kan dra ut i månadsvis.
Helicobacter pylori (tidigare Campylobacter pylori)
En stavformad bakterie som har uppmärksammats först under senare år. Den förekommer normalt hos flugor, fåglar och andra djur, men också i många människors mag-tarmsystem, där den inte nödvändigtvis orsakar problem. Den behöver fuktighet för att överleva och tål att bli djupfryst men inte höga temperaturer. Man kan smittas med Helicobacter precis som man kan smittas med salmonella (se denna).
De senaste åren har man uppmärksammat att bakterien Helicobacter pylori i många fall är en orsak till magsår (ulcera). Symtomen är - allt efter smittans svårighetsgrad - illamående, magsmärtor, ledsmärtor, känsloavtrubbning, feber, diarré och någon gång blod i avföringen. Bakterien kan också vara inblandad i utvecklingen av magcancer och det finns misstanke om att den också är involverad i autoimmun sjukdom och kroniska hudsjukdomar.
Escherichia coli (E Koli-bakterien)
Finns i tjocktarmen där den tillhör den normala bakteriefloran. Den kan dock framkalla sjukdom i flera olika sammanhang.
Har tarmväggen blivit skadad antingen i förbindelse med sjukdom - t.ex. Läckande tarm (Leaky Gut syndrome) - eller operation kan bakterien tränga ut genom såret och ut i bukhålan där den kan orsaka bukhinneinflammation eller bölder.
Om toxinproducerade E Koli sprids till matvaror som ibland har skett i slakterier eller restauranger, kan bakterien medföra mag-tarminfektioner. Det är oftast detta fenomen som utgör orsak till s.k. "resdiarré" eller "turistmage" utomlands.
Den kan leda till inflammation i tarmväggen som vid blindtarmsinflammation och kan medföra blodförgiftning. Urinvägsinfektioner kan också bero på E Coli och i sällsynta fall kan bakterien också orsaka lunginflammation och meningitis hos spädbarn.
Kolera (Vibrio Choleras 01 och 0139 och Vibrio el Tor)
Är en diarrésjukdom som beror på en bakterie som överförs till människor via flugor och förorenat dricksvatten, rå, obehandlad fisk, grönsaker, mjölk, glass och andra okokta matkällor, förorenade genom avföring på ett eller annat sätt. Också dåliga kloakförhållanden, brott i kloaker och kloakutlopp i befolkade områden utgör en väsentlig orsak till sjukdomsspridning. Epidemier kan uppstå om dricksvattnets förråd infekteras.
Symtomen tar form 1-5 dygn efter smittoöverförseln. Feber förekommer bara i sällsynta fall. Magsmärtor; symtomen är uteslutande kräkningar, våldsam 10-12 liters gyllenbrun till vitaktig risvattenliknande diarré. Detta medför en tämligen stor vätskeförlust, t.o.m. upp till 15 liter i dygnet och leda till dehydrering. Kolera kan vara dödlig om den inte behandlas.
Största risken för smitta finns i Afrika, Indien, Mellanöstern, tropiska Sydamerika, Östeuropa och i öst (Japan). Det har förekommit utbrott i perioder över hela världen.
Legionärsjuka (Legionella)
Legionella är en stavbakterie som finns på nästan alla ställen där det finns färskvatten. De trivs bäst i temperaturer runt 20- 45 grader. Därför finner man dem oftast i vattentankar vattenledningar och i de system som är knutna till dessa, dusch- och badanläggningar, sprinkler och bevattningsystem. Utöver i vattentankar och vattenrör kan Legionella också förekomma i ventilationsanläggningar.
Andas man in vattenånga infekterat med legionella kan man få "legionärssjukan". Dess namn kommer från "legionär", då de första utbrotten år 1976 uppstod bland medlemmar av "American Legion" vid en kongress för krigsveteraner.
Personer med nedsatt immunförsvar kan få en svår lunginflammation. Symtomen är bröstsmärtor, muskelömhet, huvudvärk och hög feber. Obehandlad legionärsjuka har en dödlighet på upp till 15% men den kan också leda till mildare, influensaliknande sjukdomstillstånd. Legionella smittar inte från person till person. Legionellabakterier dör vid 63 graders värme.
Paratyfus (Febris paratyphoidea)
Beror på Paratyphi-bakterier som hör till en av de allvarligast salmonellabakterierna. Sjukdomen liknar på många sätt tyfus (se denna) men förloppet är ofta kortvarigare och symtomen är mildare - speciellt om man blir sjuk i Västeuropa (typ B). Typerna A och C förekommer i resten av världen. Paratyfus förutsätter mer smittoämne för att skapa sjukdom än det tyfus gör, och därför är den sällan vattenburen. Smitta sker genom mat och mjölkprodukter, samt glass.
Inkubationstiden är 8-12 dagar. Det är färre tillbakafall av denna tyfusart efter antingen sjukdom men frekvensen av smittobärare är dock jämförbar med tyfus. Det uppstår bara sällan livsfarliga komplikationer. Se också tyfus.
Salmonella (Typhimurium, Enteris acuta Salmonellosa, kött- och äggförgiftning)
Bakterien finns naturligt i tarmen hos vilt levande djur och fåglar men också hos husdjur, i vatten, jord och i luften.
Speciellt två salmonellatyper gör människor sjuka: Typhimurium-typen som finns i tarmen på fjäderfän, svin och boskap och Enteritidis-typen som speciellt förkommer hos fåglar. Man kan bli smittad genom att äta fjäderfän, mjölk, ägg samt produkter av dessa - t.ex. majonnäs - som inte är tillräckligt värmebehandlat. I takt med att isär sköldpaddor, men också ormar och kräldjur, blir populära keldjur ökar risken för salmonella. Trots att dessa djur har salmonella i tarmarna blir de inte själva särskilt sjuka, men kan lämna kvar bakterier där de färdas.
Blir människor smittade med salmonella, leder det till - allt efter typ och smittomängd - feber, illamående, kräkningar, magsmärtor och vattnig, slemmig diarré.
Åtgärderna är: Genomstekning och en god kökshygien, så att rått kött inte kommer i kontakt med andra matvaror.
Salmonella DT 104 är en multiresistent utgåva av Typhimurium.
Shigelladysenteri (Bacillär dysenteri, Shigellose, blodgång)
Kallas också för dysenteri-bakterien. Den smittar från människa till människa från hand till hand till mun, genom avföring och matvaror.
Inkubationstiden är 2-8 dagar. Bakterien angriper tjocktarmen och ändtarmens slemhinnor, där den kan skapa stora problem. En svår shigella kan framkalla 10-25 blodiga, slemmiga avföringar per dygn, huvudvärk, hög feber, magsmärtor och smärtor vid avföring. Vätskeförlust utgör en stor fara.
Sjukdomen förekommer i Europa, i tropiska trakter och i USA. Den vanligaste diarrétyp finns speciellt i de tropiska områderna. Typ 1 - den tropiska arten - avger ett giftämne som är mycket farligt det centrala nervsystemet, vilket kan medföra chock, delirium, förvirring och med tiden leda till döden. Under resa till Tropikerna bör man vidta åtgärder vad gäller förhållningsregler eftersom sjukdomen fortfarande är mycket utbredd i den tredje världen.
Se eventuellt också Parasiter, Amöbadysenteri.
Tyfus (Febris Typhoidea)
Beror på Typhi-bakterier som är en av de mest allvarliga salmonellabakterier. Vid tyfus är smittkällan sannolikt en annan människa. Otillräcklig värmebehandling av mat - speciellt glass, musslor och ostron - och dryckesvaror samt dålig hygien är orsaker till den stora smittorisk som förekommer speciellt i Afrika, Asien och i öst. Afrika är en speciell farozon men denna sjukdom förekommer i hela världen.
Inkubationstiden är för det mesta 10-20 dagar, där bakterierna formerar sig i stort antal. De sprider sig till blodet och till hela kroppen och utvecklas gradvis till hög feber (ca 40 grader), aptitlöshet, förstoppning, hosta, muskelsmärtor och en stark huvudvärk. Det kan uppstå magsmärtor, diarré och ett ljusrött utslag p.g.a. bakterier. Speciellt gallvägar, lever, njurar och mjälte kan bli angripna men också hud och benmärg kan bli invaderade av bakterier.
Efter några veckor angriper bakterierna typiskt tjocktarmen, febern ligger fortfarande omkring 40 grader, men nu svullnar mage och mjälte upp och den sjuke bliver mer avlägsen, förvirrad och trött. Därefter följer en soppliknande diarré som kan innehålla blod. Efter 4 veckor faller temperaturen gradvis och man kan märka en allmän förbättring. Förloppet är mycket växlande; det förekommer allt från lätta fall till livsfarliga infektioner.
Den stora risk vid sjukdomen är vätskeförlust som kan vara enorm och utgör det vanligt förekommande problemet. Tarmbristning, som medför bukhinneinflammation och tarmblödning, som kräver blodtransfusion kan också förekomma. Andra komplikationer kan vara inflammation i gallvägar, ben, lungor, njurar och testiklar, blodproppar, bölder, hjärhinneskador, hjärtmuskelskador, öroninflammation och sprängning av röda blodkroppar. Man ser dessutom tillbakafall i 10-15% av sjukdomstillfällen, omkring 2 veckor efter normal temperatur har infunnit sig.
Yersinia-bakterien (Yersinia pestis)
Yersenia enterocolica och Yersenia pseudotuberculosis är orsak till sjukdommar kallde yersinoser. Dessa är prägade av diarré och i vissa tillfällen av granulom (se nedan) och bölder i kroppens lymfvävnader och levern (Yersenia pseudotuberculosis). Yersenia pestis är orsak till pest, också känt som medelålderns digerdöd. Yersenia bakterier finns i mage-tarmkanalen på vilda djur och viss husdjur. Yersenia pestis infekterar som regel gnagare som ekorre, jordkorre, möss och råttor och smittar mest genom loppbett från djur, men kan också smitta via droppinfektion. Yersenia enterocolica infekterar också en rad husdjur som får, kreatur, hundar och katter, medans Yersenia pseudotuberculosis utöver dessa djurarter också ofta infekterar fåglar som kalkoner, gäss, änder, duvor och kanariefåglar. Yersenia enterocolica och Yersenia pseudotuberculosis smittar via den fäko-orala vägen (vatten eller livsmedel förorenade med avföring innehållande bakterier, eller mellan händer och munnen vid dålig hygien) och har blivit isolerad från dricksvatten och mjölk. Dessa bakteriearter är orsak till diarré, som kan vara blodtillblandad, feber och magsmärtor, samt bölder, som beskrivits ovan. Många infektioner är emellertid symptomfria. Blodförgiftning kan i sällsynta tillfällen komplicera förloppet.
Yersenia pestis är orsak till pest, "digerdöden". Två till åtta dagar efter bett från en infekterad loppa ses de första symptom på böldpest, i form av frossa, feber, illamående, kräkningar och snabb andhämtning och puls. En smärtande lymfkörtel i området omkring loppbettet svullnar och utvecklar sig till infektionens primärfokus genom en rad degenerativa förändringar i körtelns celler och vävnad. Dessa är prägade av blödningar i underhuden, varigenom digerdöden kan följa, som ett resultat av blodförgiftning. Yersenia pestis kan också infektera blodomloppet direkt, t.ex. vid kontakt med öppna sår och smittmaterial, som det ses i primär systemisk pest, eller bakterien kan infektera lungorna genom inandning av smittmaterial, som det ses i primär lungpest. Alla dessa sjukdomsbilder är mycket allvarliga, och en stor del av patienterna dör om de inte blir behandlade. Å andra sidan är bakterien mottaglig för antibiotikabehandling, särskilt om denna uppstartas tidigt, och många behandlade patienter blir helt friska. Epidemier av pest ses fortfarande i Amerika, Afrika och Asien, men sjukdommen är extremt sällsynt i resten av världen. De andra typerna av Yersenia bakterier är vitt utbredda och finns i största delarna av världen.
