Språk
Sök

Första Sidan / Hälsoproblem / Benskörhet

Benskörhet

Skelettsjukdom som drabbar speciellt kvinnor efter övergångsåldern. Benet blir poröst pga. avkalkning och bryts lätt. Man känner igen sjukdomen på den karaktäristiska sammansjunkna ryggraden och de många benbrotten. Tillståndet är mycket smärtfullt.

Benskörhet, också kallat osteoporose, betyder helt bokstavligen "porösa ben". I USA lider mer än 20 miljoner människor av sjukdomen. Nästan dubbelt så många kvinnor som män är utsatta för benskörhet.
Den exakta orsaken till sjukdomen känner man inte till. Orsakerna är komplexa och antas bero på hormonobalans, sjukdom i tarmen, kostsammansättning och övrig livsstil. Medicinförgiftning spelar en roll i vissa fall bl.a. vid användning av kortisonpreparat som, även i små doser, avkalkar benen. Såväl den åldersbetingade som den östrogenbetingade benavkalkningen spelar en roll. Kvinnor som är påverkade av båda typerna av avkalkning, kan avkalkas upp till sex gånger så snabbt som de som bara är utsatta för den åldersbetingade avkalkningen.
Hela patientens skelett kan vara involverat men det vanligaste är att benskörhet uppträder i ryggraden, höfter och handleder.
Många (över 24) näringsämnen är nödvändiga för att benen skall hållas i skick. Speciellt anses kalcium och D-vitamin vara bland de viktigaste, tillsammans med hormoner som östrogen, som har betydelse för överförseln av kalcium till cellerna.
Det finns ingen vetenskaplig undersökning som visar att människor kan ta uppta kalcium (kalk) från pastöriserad komjölk i sitt skelett.
Under normala förhållande är ben en levande organism. De består av en organisk och en oorganisk del som hela tiden bryts ner och byggs upp. Den organiska delen består av proteiner som binder kalk och fosfor. Hos kvinnor med benskörhet finns stela, spröda ben, som utöver att lätt gå sönder också saknar bensubstans och elastisitet. Därutöver är den nedbrytande aktivitet större än den uppbyggande och detta kan ha flera orsaker.
Ben avkalkas lättare om östrogeninnehållet i blodet är lågt och då sjukdomen uppstår efter menopausen har man satt den i förbindelse med hormonbrist. Bisköldkörtelns hormon har en starkare verkan före menopausen och höjer kalkbalansen i blodet. Avkalkningen beror inte primärt på östrogenbrist men brist på det andra kvinnliga könshormonet, progesteron. Därför kan man endast märka föga effekt av östrogenintagning under de första åren. Progesteron har en bra och ihållande effekt på benomsättningen. Flera plantor producerar förstadier till våra hormoner bl.a. vitlök, persilja, morötter, potatis, böner, äpplen och soja. Tillskott av gammalinolensyra (finns i olivolja), också kallat omega-6-fettsyra, har en liknande effekt.
Äter man mycket protein- (kött, ost, mjölkprodukter) och sockerhaltiga livsmedel blir kosten syrebildande och kroppen förbrukar mer kalk. Tillsammans med kaffe, alkohol och rökning som också orsakar en negativ kalkbalans, är detta också faktorer som uppträder i förbindelse med en ökad risk för benskörhet.
Lider man av celiaki (glutenintolerans) - kanske utan att veta om det - tar inte tarmen upp tillräckliga mängder kalk och D-vitamin. Konsekvensen blir benskörhet.
Rökning fördubblar risken för benskörhet och det uppskattas att 10-20% av alla lårbensbrott är orsakade av rökning. Rökning nedsätter kalkupptaget och rökare har 15-30% lägre innehåll av mineral i benen. Mer än 75% av kvinnor med benskörhet är rökare och en mycket stor del av dessa röker mer än 20 cigaretter om dagen.
Kvinnor med låg vikt i förhållande till deras längd förlorar benmassan snabbare. Av dessa utgör kvinnor med anorexi och bulimi en speciell riskgrupp.
Vegeterianer har inte så stor risk för att utveckla benskörhet. Även om benmassan hos vegeterianer och köttätare inte skiljer sig från varandra under de första 40-50 åren av livet, kan man därefter märka en mindre förlust av benmassan hos vegeterianer. Detta beror förmodligen på vegeterianernas låga intag av protein. Ett lågt proteininnehåll i kosten minskar utskiljningen av kalk i kroppen. Förökas det dagliga proteinintaget från 47 till 142 g fördubblas utskiljningen av kalk i urinen.
Aluminiumupphopning är en annan riskfaktor som ökar behovet av kalk. Aluminium finns i många av de produkter vi använder i vår vardag. Aluminium samlar sig i kroppen vid användning av t.ex. medikament som används mot för mycket magsyra, bruk av aluminiumgrytor i dagliga matlagning eller om vi i övrigt använder bakpulver, konserver, aluforerade kartonger och deodoranter. Detta påverkar utskiljningen av kalk och får därmed betydelse för balansen mellan de hormoner som kontrollerar benomsättningen.

Shop-Produkter

Letar du efter ett Shop-produkt kan du söka det här: