Endometrios

Kvinnor menstruerar från 10-14 års ålder till övergångsåldern vid 45-55 år. I denna period genomgår kvinnan en menstruationscykel där livmoderns slemhinna, som påverkas av olika hormoner, först uppbyggs för att kunna ta emot ett befruktat ägg och därefter avstöts tillsammans med en del blod, som passerar ut ur slidan. Det är endast sjukdom och graviditet som ändrar mönstret.
Vid endometrios finns det av okända orsaker livmoderslemhinna utanför livmodern. Den kan hittas på urinblåsan, bukhinnan, tarmen, äggstockarna, i naveln eller på andra ställen. I svårare tillfällen växer endometriosen in i de berörda organen.
Problemet är att denna externa livmodervävnad också reagerar på kvinnas hormonella cykel. Den växer i takt med slemhinnan i livmodern; men vid avstötningen kan blod och vävnadsrester inte komma ut. Blodet härifrån hamnar i bukhålan, inflammationer kan uppstå, cystor eller ihopväxande av de inre könsorganen. Det sistnämnda är orsak till ofruktbarhet och därmed barnlöshet. Man räknar med att 30-40% av all ofruktbarhet hos kvinnor beror på endometrios.
Obehandlat kan endometrios i några tillfällen sprida sig till annan vävnad, cystorna kan bli större och symptomen värre. Då endometrios påverkas av de hormonella svängningarna,orsakar den ofta premenstruella smärtor, som är värst före och under menstruation. Det kan vara smärtor förbundna med sex och med vattenkastning och avföring. Det kan uppträda mycket stora blödningar och man kan både få diarré eller förstoppning. Trötthet som inte riktigt går bort är också mycket vanligt.
Efter en viss tid kan kroniska smärtor uppstå som följd av ärrvävnadsbildning. Endometrios utanför livmodern finns speciellt i äggstockarna, där cystor, som kan innehålla gammalt blod, kan bildas. I några få fall förekommer endometrios också i blåsan och ändtarmen. Symptomen försvinner av sig själv först i övergångsåldern.
Det finns flera teorier som försöker förklara orsaken till endometrios:
En teori går ut på att slemhinneceller redan under fosterutvecklingen har spridits i bukhålan med blod eller lymfa.
En annan teori pekar på att en del menstruationsblod löper baklänges ut ur äggledaren, kommer ut i bukhålan där det gror fast, men eventuellt först om det samtidigt är obalans i immun- eller hormonsystemet.
En tredje teori går ut på att sjukdomen beror på att någon fostervävnad inte ändrar sig utan bibehåller förmågan att förvandla sig till slemhinnevävnad. Man har pekat på stora intag av mjölkprodukter och kött samt på östrogenlikande ämnen i miljön, från tamponger och spiraler. Sjukdomen förvärras av höjd östrogennivå. Det finns tre olika slags östrogener: östriol, östron och östradiol. Det är de två sistnämnda som är problematiska för endometrios.
Dioxin-förorening har också blivit knuten till utvecklingen av endometrios. Rhesusaber som har blivit utsatta för dioxin, utvecklade endometrios och ju mer dioxin de fick, desto värre blev endometriosen. Dioxin är speciellt giftigt även i små doser. Vi har alla en smula dioxin i oss. Det härstammar från avfallsförbränningen och fiskar från förorenade områden kan också innehålla dioxin. Tidigare har ämnet blivit använt som plantgift.
En del kvinnor med endometrios lider också av överkänslighet mot vissa ämnen, speciellt kemisk intolerans (se detta), och kan därför uppnå en förbättring vid avgiftning och utrensande kurer. Svampinfektioner märks också ofta.
Graviditet kan tillfälligt lätta symptomen. 15% av de amerikanska kvinnorna har endometrios och sjukdomen har snabbt blivit den vanligaste orsaken till ofruktbarhet i USA.