Kroppen kan på ett sätt betraktas som en cylinder med ett rör igenom den. Röret motsvarar matspjälkningskanalen, så det som befinner sig i kanalen kan man därför säga fortfarande befinner sig utanför kroppen.
Vår tunntarm är en del av matspjälkningskanalen. Tunntarmen är inte helt tät. Det ska den heller inte vara. Den har små öppningar, som gör det möjligt för den att ta upp den mat som spjälkningsprocessen har brutit ner till mindre molekyler. Tunntarmen har emellertid också andra funktioner. Den ska bl.a. fungera som en barriär som ska förhindra olika oönskade ämnen från att tränga över i blodet, således att de stannar kvar i tarmen och avsöndras med avföringen.
Det finns endast ett enkelt lager celler mellan tunntarmens innehåll och tillgången till kroppens inre. Tunntarmen är normalt också täckt av immunämnen som skyddar mot inträngande mikroorganismer. Vid så kallad läckande tarm utvecklas det ett gap mellan tunntarmens celler. Härifrån kan bakterier och andra mikroorganismer, olika giftämnen samt otillräckligt nedbruten mat, tränga ut i blodbanan och orsaka följdsjukdom. Levern är i stånd till att avgifta många av dessa giftämnen som efterföljande avsöndras med gallan som på detta sätt kan bli rätt giftig. Det finns också gränser för leverns avgiftande kapacitet.
Man menar att en stor invasion av dessa oönskade molekyler från en läckande tarm kan provocera fram multi-allergi och så kallade autoimmuna åkommor, där en stor mängd ofullständigt nedbrutna proteiner (peptider) eller andra främmande ämnen hamnar i blodet och får kroppens T-lymfocyter till att angripa egen vävnad.
Ofullständigt nedbrutna proteiner (kasein) och kornprodukter (gluten) kan också ge motsvarande kasomorfin, gluteo- och gliamorfin som under ett benämns morfinpeptider, dvs. ämnen med morfinlikande egenskaper. När dessa morfinpeptid tränger över i blodbanan kan de avtrubba hjärnan och medföra beroende med tillsvarande abstinenser när personen inte längre får mjölk eller kornprodukter. Morfinpeptider menas vara involverade i autism, schizofreni, Tourettes syndrom, DAMP och en del läs- och skrivsvårigheter med flera, om nu inte som den enda orsaken.
Orsaker
Ämnen som genom längre tid irriterar slemhinnan kan orsaka inflammation, vilket ökar tarmens genomtränglighet. Mycket kaffe, alkohol, livsmedel med tillsättningsämnen, härskna fettämnen, men också acetylsalicylsyra og giktmediciner av NSAID-typen, hormonpreparat,härunder p-piller, kan öka tarmens genomtränglighet. Dålig spjälkning, tarminfektion och härunder överväxt av candidasvamp samt allergiska reaktioner som ökar produktionen av signalämnena histamin och serotonin i tarmen, kan likaså medföra irritation, inflammation och därmed en läckande tarm.
Om man producerar för lite magsyra blir maten för det första inte ordentligt nedbruten, men samtidigt kan bakterier och andra hälsofarliga mikroorganismer överleva i tarmen, skada den fördelaktiga mikrofloran och tränga in i blodet om tarmen är för läckande.
Symptom
Tyvärr är de få med läckande tarm som är klara över att de lider under dess konsekvenser. Symptomen kan vara trötthet, otillpasshet, led- och muskelsmärtor, bestående lätt feber, livsmedelsintolerans, magsmärtor, tarmluft, diarré, utslag, koncentrations- och minnesbesvär.
Alla personer som lider av någon form av tarminflammation, allergisk åkomma eller någon annan överkänslighetsreaktion har sannolikt en viss grad av läckande tarm och kan få nytta av en avgiftning och läkning av tarmen, även om den inte är den direkta orsaken till deras åkomma.
Diagnostisering av läckande tarm
Kan ske ut ifrån symptombilden, men också med hjälp av olika tester. En droppe blod kan till exempel undersökas i ett faskontrastmikroskop (PCM) eller i ett mörkfältsmikroskop. Vidare finns PEG-testet: Personen tömmer sin urinblåsa och dricker en blandning av laktulos och mannitol. Laktulos består av särskilda kolhydrater som inte bryts ner av spjälkningsprocessen och som inte, eller i ringa grad, tas upp i en frisk tarm, då dess molekyler är för stora. Mannitol är ett monosackarid, alltså ett sötningsmedel, som består av små molekyler som kan tas upp av tarmcellerna. De efterföljande sex timmarna samlas personens urin upp som härefter analyseras för sitt laktulos- och mannitolinnehåll. Om det finns laktulos i urinen, är det tecken på läckande tarm då dessa stora molekyler inte kan passera en frisk "tät" tarmslemhinna, utan avsöndras med avföringen. Om det inte finns mannitol i urinen är det teckan på ett nedsatt näringsupptag i tarmen.
Ett urinprov kan också analyseras för innehåll av morfinpeptider.
