Menières sjukdom

Menières sjukdom är uppkallad efter en fransk läkare, Prosper Menière som beskrev sjukdomen på 1800-talet.
I bengångar i det inre örat i båda sidor av huvudet ligger snigeln och balansorganet. I snigeln sitter hörselsinnecellerna som mottar ljudvibrationer via lymfvätskan. Sinnescellerna sänder ljuden vidare till hjärnan i form av nervimpulser. Tillsammans med informationer om ljud mottar hjärnan sinnesintryck från balansorganet. Innanför flyter det lymfvätska som påverkar olika sinnesceller alltefter huvudets ställning i förhållandet till tyngdkraften. Tillsammans med andra sinnen, bl a synsinnet, är det tack vare balansorganet vi kan hålla balansen.
Förutom de karaktäristiska, ovannämnda symtomen vid Menières sjukdom, kan ett anfall ledsagas av ett särskilt tryck eller värmekänsla i örat. Anfallen som kan vara i minuter eller timmar eller ibland - dock mer sällan - dagar, börjar oftast i 40-50 års åldern och drabbar både män och kvinnor. I de flesta fall drabbas endast det ena örat.
Mellan anfallen är man som regel symtomfri, men det drabbade örat kan få hörselnedsättning - speciellt i låga frekvenser - som försämras med åren. Överkänslighet för ljud och öronsusningar kan också ofta förekomma. Endel upplever hörselnedsättning flera år före anfallen sätter in.
Den egentliga orsaken till Menières sjukdom är okänd; men man har märkt några abnorma tryckförhållanden i det inre örats lymfvätska som gradvis skadar sinnescellerna i snigeln och balansorganet. Endel patienter märker ett sammanhang mellan ändrade atmosfäriska tryckförhållanden och förvärrade symtom.
Med tiden blir balansorganet så skadat av sjukdomen, att yrseln, men inte öronsusningen, oftast upphör. Stress är känt för att kunna provocera fram anfall. Sjukdomens svårhetsgrad tycks också påverkas av justeringar i kosten. Menières sjukdom tycks inte vara ärftlig.