På 1700- och 1800-talet var epidemier med mjältbrand inte ovanliga i Europa. Först 1849 bevisade den tyska bakteriologen Robert Koch att sjukdomen mjältbrand beror på en bakterie. Senare framställde Louis Pasteur ett vaccin mot den.
Fall av mjältbrand uppstår fortfarande i bl a Syd- och Centralamerika, Syd- och Östeuropa, Afrika, Asien och Mellanöstern i områden med ankuppfödning och djurhushållning.
Mänskor smittas av sjuka djur eller från material framställda av djur. Det finns exempel på att rakborstar gjorda av hästhår samt kontakt med skinn och hud har smittat mänskor. Smitta från person till person sker i gengäld sällan.
Mjältbrandbakterien är en ickerörlig stavbakterie, som trivs både med och utan syre. Den trivs bäst vid 35 grader celsius. Om temperaturen går upp på 42 – 43 grader, försvagas bakterien rejält, för att den mistar sin omgivande kapsel. Utanför kroppen har mjältbrandbakterien egenskapen att den kan torka till en ovanligt seglivad spor, som kan överleva i naturen i flera år. De finns på jorden och kan spridas med vinden. Dessa sporer skall normalt brännas eller autoklaveras, d v s uppvärmas till 120 grader celsius under ångtryck för att ödeläggas.
Hos mänskan manifesterar mjältbrand sig i tre former:
- Hud-mjältbrand. Det är den vanligaste formen. Här tränger smittan sig in i kroppen via hudskråmor och liknande och det bildas ett sår på 1 – 3 cm med en röd, uppsvälld kant. Närliggande lymfknutor kan svullna upp. Det kallas också en karbunkel. Senare blir såret svart - Antrax betyder kol på grekiska. Vanligt förekommande är huvudvärk, feber och uppkastning.
- Tarm-mjältbrand. Det får man efter att ha ätit eller druckit något som har varit infekterat – vanligtvis kött. Symptomen är aptitlöshet, illamående, uppkastning som utvecklar sig till magsmärtor, svår diarré och uppkastning av blod.
- Lung-mjältbrand. Här har mjältbrandssporer inandats och sjukdomen breder sig via luftvägarna. Mjältbrandbakterier kan finnas i stora mängder i personens saliv. Denna är också överlägset den farligaste versionen. Symptomen påminner i början om förkylnings- eller influensasymptom. Efter några dagar får man andningsproblem, som förvärras.
I kroppen ändras sporerna igen till bakterier och den gift de producerar (mjältbrand-toxin), försvagar kroppens motståndskraft. Bakterien är i stånd till att klara angrepp från de vita blodkropparna i kroppen. Mjälten, som bl a producerar vita blodkroppar, svullnar upp och om man inte får behandling, riskerar man att dö av blodförgiftning, eftersom nivån av mjältbrandgift stiger dramatiskt rätt så sent i sjukdomsförloppet.
Från att man smittats till att symptomen bryter ut, går det, beroende på smittoväg, från 2 till 6 dagar. Dödligheten varierar från ca 20% vid hudmjältbrand till ca 90% vid lungmjältbrand, om sjukdomen inte behandlas.
Mjältbrandsporer är en av de mikroorganismer som används i biologiska vapen. Det beror på kombinationen av sjukdomens relativt höga dödlighet i förhållande till andra bakterieinfektioner och sporernas långa hållbarhet samt att de är lätta att montera i olika vapen, som kan sprida ut sporerna över en stor areal.
Mjältbrandsporer är praktisk taget osynliga och de varken luktar eller smakar något. Synligt pulver är därför inget bevis för mjältbrandsporer.
