Skörbjugg

Skörbjugg beror på ascorbinsyrebrist (C-vitamin) i kosten.
De inledande stadierna av skörbjugg börjar med trötthet, irritabilitet, nedsatt arbetslust och intellektuell förmåga. Försök gjorda i England på 1940-talet har visat att efter 17 veckor med C-vitaminfattig kost börjar symtomen på allvar med förstörelse och förhorning av hårsäckarna, huden bildar små sår, som inte vill läkas, blodkärl brister, tandköttet börjar svälla upp och blöda, man får näsblod, magtarmsslemhinnor, inre organ och leder börjar också blöda. Man får dessutom smärtor i muskler och leder. Symtomen kan variera allt efter var blödningen uppstår. Döden kan komma plötsligt vid skörbjugg, när det t.ex blir blödningar från hjärtmuskeln.
Man har känt till och beskrivit sjukdomen sedan gamla tider. Den kan identifieras i gamla egyptiska papyrustexter om läkevetenskap, i hippokratiska skrifter från 500 f.Kr., i indiska ayurvediska texter från 400 f.Kr., i en skrift av Plinius den Äldre, som dog år 79 under Vesuvius utbrott samt i andra texter före och sedan dess.
Trots utspridda erfarenheter av denna sjukdom under hundratals år gick det väldigt långsamt att breda ut och omsätta insamlad kunskap till en förebyggande praxis.
Skörbjugg har följt i kölvattnet på naturkatastrofer och krig, där svält, hungersnöd och ransonering hotat både civilbefolkning och soldater. Den har dykt upp under korstågen, och under dåligt utrustade reseexpeditioner. Bäst kända är emellertid historierna om alla de sjömän, som blivit sjuka och dött då långa seglatser mellan världsdelarna blev vanliga århundraden senare. På den tiden menade många, att skörbjugg berodde på en förgiftning.
Det var en engelsk skeppsläkare, James Lind, som efter att ha upplevt ett våldsamt utbrott av skörbjugg 1747 beslutade sig för att prova 200 års gammal holländsk erfarenhet med citrusfrukter till sjömän på långresor. Han valde ut två sjuka sjömän och gav dem två apelsiner och en citron per dag. De tillfrisknade i loppet av sex dagar. De resterande sjuka sjömännen förblev sjuka.
1754 utgav James Lind "En avhandling om skörbjugg", men först 1795 tog det brittiska amiralitetet efter mycket knotande konsekvenserna av de insamlade erfarenheterna och införde fasta ransoner av citrussaft till alla skeppsbesättningar.
I nyare tid ses skörbjugg ännu hos fattiga och undernärda. Sjukdomen har setts hos ensamma äldre som äter näringsfattig kost. Som regel ses dock bara förstadier. Skörbjugg har setts t.ex. hos barn och ungdomar i USA som fått ensidig och näringsfattig kost, och hos barn som blivit uppfödda på torrmjölk.
Barn är mer sårbara och får snabbare symtom på C-vitaminbrist, eftersom deras behov för C-vitamin är relativt större än hos vuxna. Det finns en form av skörbjugg som tidigare var ganska vanlig hos barn som fått dålig näring från ½-2 års åldern. Den heter Barlows sjukdom. Den var till gengäld ganska ovanlig hos barn som fått bröstmjölk. Symtomen är en allvarlig försvagning av allmäntillståndet med blödningar från hud och slemhinnor. Det kan också uppstå blödningar under benhinnorna, som är speciellt smärtsamma.
Idag är det ovanligt med utbrott av skörbjugg. Nivåer som är nära skörbjugg, så kallad subklinisk skörbjugg kan också medföra blödningar. En blödning i vitala organ kan i värsta fall vara dödlig. Detta tillstånd är knappt så sällsynt hos marginalgrupper som själva skörbjuggen.