Bukspottkörteln innehåller så kallade betaceller som producerar hormonet insulin, vilket gör att kroppens celler kan uppta socker från blodet i form av glukos, som är många cellers viktigaste näringskälla. Om produktionen av insulin nedsätts eller upphör får man diabetes.
Obehandlad diabetes gör att kroppens celler inte kan uppta den glukos som finns i blodet och medför därför samtidigt att blodets glukosinnehåll stiger. Det upphopas också skadliga syror i kroppen som kallas ketoner. Om detta fortsätter mister man till slut medvetandet och kan dö några timmar därefter.
Symptomen på diabetes är trötthet och krasslighet, stor törst, ofta förekommande vattenkastning, nedsatt aptit, viktnedgång, klåda vid könsorganen och ökad risk för infektioner, speciellt svampinfektioner.
Typ-1 diabetes (Tidigare kallad insulinkrävande sockersjuka)
beror oftast på att betacellerna inte längre fungerar. En rådande teori menar att detta kan bero på en virusinfektion, som får immunförsvaret att producera en typ av antikroppar som även angriper betacellerna. En annan teori pekar på att det finns kemikalier som kan förstöra betacellerna och att dessa kan komma från till exempel från rökt kött och fisk. Man har även spekulerat kring livsmedelsintolerans.
Likaledes tycks introduktion av komjölk till barn istället för modersmjölk i deras första 3 - 4 levnadsmånader vara förbundet med en ökad risk för att utveckla sockersjuka. Barn med diabetes har fler antikroppar mot komjölksproteinet än jämnåriga friska barn. Man känner idag inte till något sätt att regenerera förstörda betaceller.
Typ-2 diabetes (Tidigare kallad icke-insulinkrävande sockersjuka) ses ofta hos överviktiga och äldre över 60 år. Här kan betacellerna vara intakta, men insulinprodukinonen är otillräcklig i förhållande till kroppens behov. En insulinproduktion som inte kan följa behovet förekommer bl.a. hos personer som äter en sockerrik kost eller äter allt för mycket, samt hos gravida. Dessa grupper löper därför en ökad risk att utveckla typ-2 diabetes.
Typ-2 diabetes tar normalt många år om att utveckla och verkar föregå i flera faser. Till att börja med är cellernas känslighet för insulin nedsatt. Bukspottskörteln ökar därför sin insulinproduktion för att kompensera för detta. Blodsockernivån ökar endast långsamt under några år. Mängden av insulinproducerande betaceller i bukspottskörteln börjar avta och efter en tid blir blodsockret mycket ostabilt och stiger snabbt. Efter det blir symptomen på sockersjuka tydliga.
Gener och sockersjuka
Vid diabetes gör ärftliga faktorer sig gällande i sammanlagt 70% av tillfällena. Personer som har ärvt en kopia av genkombinationen TCF/L2 har cirka 50% högre risk för att utveckla typ-2 diabetes än dem som inte har denna variant. Personer som har två kopior av det samma gen löper en ännu högre risk, som är 140% högre än hos dem som inte har genet i någon kopia. Genet sitter på kromosom 10. Tidigare forskning har pekat på att mutationer på kromosom två kan utlösa typ-2 diabetes.Ett annat genfel som utlöser sockersjukainvolverar ett gen som transporterar zink runt i kroppen. Utan zink verkar inte insulinmolekylet.
Undersökningar på möss pekar på att en orsak till att man utvecklar typ-2 diabetes senare i livet kan bero på otillräcklig näringtillförsel under fostelivet. Otillräcklig näring under fosterlivet kan nämligen medföra låg födelsevikt och fel i de insulinproducerande betacellerna - även om näringstillståndet är normalt efter födseln.
Depressiva personer som får antidepressiv medicin har en ökad risik för att utveckla type 2 sockersjuka - särskilt om de både får de så kallade tricykliska antidepressiva medel tillsammans med medicin av typen SSRI (lyckopiller).
Komplikationer som följd av diabetes kan uppstå efter några år. Antalet följdsjukdomar och deras svårighetsgrad beror på hur bra man som diabetiker lyckas reglera sitt blodsockrer. En följd av sockersjuka är t.ex. att de små blodkärlen förtjockas och försämrar blodomloppet, vilket drabbar vävnader och organ överallt i kroppen. Det kan drabba ögonen med synförsvagning och i värsta fall med blindhet som följd. Det kan också uppstå nedsatt njurfunktion och kronisk njurbäckeninflammation.
Risken för åderförkalkning och blodproppar är förhöjd hos diabetiker. Det kan vidare komma symtom från nervsystemet med nedsatt känselförmåga, lättare förlamning, muskelsmärtor, vattenkastningsbesvär, impotens och dålig läkning av sår. Vidare löper människor med för mycket socker i blodet en förhöjd risk för att drabbas av förhudsförsnävning.
Om en diabetiker får för mycket insulin, äter för lite, äter fel eller motionerar för mycket kan det uppstå för lågt blodsocker, hypoglykemi. (Se under H).
Diagnosen dabetes ställs av en läkare efter blodprovstagning från örsnibben eller från en fingertopp. Är blodsockret över 11 millimol per liter eller över 7 millimol per liter hos en fastande person är diagnosen sannolik.
En längrevarande, obehandlad diabetes kan också ses i regnbågshinnan (iris).
