Vårt genomsnittliga dagliga behov av essentiella (livsviktiga) mineralämnen kan indelas på följande vis:
- Makromineraler: Över 100 mg
- Spårmineraler: Från 1 - 100 mg
- Mikromineraler: Under 1 mg (Mäts i mikrogram)
Makromineraler är inte viktigare för vår hälsa än mikromineraler, eftersom de alla ingår i enzymer, hormoner och andra regulerande kemiska processer i kroppen i ett komplicerat samspel. Det är av betydelse att förhållandet mellan de mineraler vi intar är någorlunda lika fördelat inom respektive grupp, då intag av stora doser av en enskild mineral kan stöta bort andra mineraler.
Dessa generella riktningslinjer är baserade på ett dagligt, genomsnittligt behov hos personer med naturlig mineralbalans. Speciella omständigheter som sjukdom och genetisk individualitet kan öka behovet av mineraler.
Till makromineralerna hör
Kalcium, fosfor, kalium, magnesium, natrium och svavel.
Till spårmineralerna hör
Järn, koppar, mangan och zink.
Till mikromineralerna hör bl.a.
Cesium, fluor, germanium, jod, klor, krom, kobolt, litium, molybden, nickel, rubidium, selen, silicium, strontium, tenn och vanadium.
Alla mikromineraler är inte bevisat livsnödvändiga, t.ex. cesium, fluor, litium och molybden, men de kan ändå förekomma i biologiska processer i kroppen. Nya vetenskapliga insikter kommer att kunna införliva flera mineraler i gruppen av essentiella mineraler.
Giftiga mineraler
Till gruppen av mineraler som vi inte har behov av och som uteslutande har giftverkningar i kroppen hör aluminium, bly, kadmium och kvicksilver. Den skadliga ansamlingen av giftiga mineraler i kroppen minskas om man tillför kroppen tillräckliga mängder essentiella mineraler.
Mineralbrist i odlingsjord
Att vi får vårt behov av mineraler täckt är beroende av flera faktorer. Mineralerna skall finnas i den jord grödorna växer i för att de ska kunna upptas. Intensivt odlad lantsbruksjord samt grönsaker från handelsträdgårdar kommer med tiden att mista viktiga mineraler. Man skyller på det använda gödslet då det inte innehåller alla de mineraler, som den ursprungliga lantbruksjorden gjorde.
Odlingsträdgårdar som odlar grönsaker på bergull eller motsvarande, tillsätter näringsvätskor som är viktiga för plantornas tillväxt, men som också saknar viktiga mineraler. Även om grödor ser fina ut, kan de ändå vara fattiga på viktiga mineraler.
Fosfatgödning och besprutningsmedel hämmar i övrigt plantors upptagning av zink. Zinkbrist har blivit en av de vanligaste mineralbristerna i den industrialiserade delen av världen.
Den industriella bearbetningen av livsmedel avlägsnar stora mängder mineraler från maten. Det gäller t.ex. raffinering av mjöl, industribehandling av mjölk och socker samt skalning av ris. Olika matsmältningsproblem kan minska formågan att uppta mineraler. Vissa former av medicin, ett högt sockerintag, alkohol, kaffe och te kan dränera kroppen på mineraler. Folk som tränar hårt och sportar intensivt har ett ökat behov av mineraler. Det samma gäller gravida och ammande, samt barn som växer. Många äldre lider av mineralbrist, av tidigare nämnda orsaker.
Biotillgänglighet
Det är av stor vikt att mineralämnena görs lättillgängliga för kroppen, då vi inte kan utnyttja mineralerna i sin rena form, utan skall ha dem som t.ex. mineralsalter. Det kallas också för biotillgänglighet. För vissa mineralers vidkommande är det viktigare än för andra.
Mjölksyrabakterier i tunntarmen producerar utöver mjölksyra olika aminosyror, som fäster sig i (kelerar) vissa mineraler, så att de lättare upptas genom tarmväggen.
Kelering används också till att öka biotillgängligheten av mineraltillskott. En väsentlig skillnad på goda och mindre goda mineraltillskott är, utöver mängdinnehållet, i hur hög grad producenten har ansträngt sig för att knyta mineralet till den eller de bästa bärarsubstanser.
Läs också om de respektive mineralerna i kategorin Hälsoprodukter.
